Vad tiden gör med sagan
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Med ”The Little Mermaid” firar Disneys sina 100 år av berättande, animerat i de flesta bemärkelser. Jag vill veta vad de gjort med sagan. Och se huvudrollsinnehavaren Halle Bailey, som tyvärr måste utstå osakliga och orättvisa kommentarer.
Inte ”vår” sjöjungfru. Så hördes det när ”Den lilla sjöjungfrun” blev spelfilm.
Det låter för komiskt, men är sorgligt. Och nånstans sas det att en mörkhyad sjöjungfru ”gick emot” det H.C. Andersen skrivit i ursprungssagan.
Med lite kännedom om hur H.C. hanterade hycklare och mobbare i sagorna ser man i andanom rasisten få sin sekund i berättelsen, stå avklädd där med sin hatiska replik, utan förmildrande omständigheter. Det är Andersenmetoden.
”The little Mermaid”, filmen 2023, kan få förlåtelse för mycket för att den är för mångfald, och också tar viss vara på under-ytan-konceptets queeranspelning.
Fast slutscenens parad av färggranna sjövarelser är som att landa i en leksaksaffär. Kanske också det går att förlåta, för att den övergripande estetiken (fullt ös, högt tempo) är just det som kilar in den tanken här.
Men slutsekvenserna är sabbade av sjökungen som simmar upp till ytan och ser knölpåksregisserat vemodig ut. ”Ajlavjudäd!”, säger den före detta sjöjungfrun då, man börjar packa ihop sina pinaler och vänta på sluttexterna.
Som otränad Disneytittare tycker jag att saker går för fort och för långsamt. Det räcker en hel timme innan sjöjungfruns stjärt blir fötter, det är för länge. Kritiken har också bitvis varit onådig, ”The Little Mermaid” har beskrivits som lam och tråkig.
Om man (som jag) fastnat i den mer lakoniska Andersen, stjäl de massiva effekterna och hundratals sjöstjärnor i sjöbottenskoreografi för mycket uppmärksamhet.
Fast H.C. backade inte heller för talade djur och ting (tekannor, stoppnålar, vadsomhelst). Sjöjungfrun på film är en främling för oss, det får vi kanske finna oss i. Martin Beck är ju inte heller den han varit.
Men floppen är att storyn harmoniseras i ett lyckligt heterobröllop. Tråkigt om det kommer som nyhet, men hos Andersen får sjöjungfrun aldrig sin prins, hon blir ”skum på vågen” och räddas i sista stund av luftandarna till en immateriell men upphöjd existens.
Häxan är ingen showfigur. Hon trollar inte bort sjöjungfruns röst, hon skär tungan av henne. Och för varje steg sjöjungfrun tar på land känner hon en fruktansvärd smärta.
Mutister i berättelser brukar ha nån form av trauma i bagaget. I Laurie Halse Andersens ungdomsroman ”Speak” är det en våldtäkt på en fest som gör huvudpersonen stum. Just den här boken har plockats ut på många bibliotek i konservativa delar av USA. Den är för oharmonisk.
Vill man vara riktigt fyrkantig kan man säga att H.C. Andersen är för vuxna, och Disney för dem som aldrig lämnar talande fiskar och romantik. Nu vill jag undanta barnen, för de kan älska båda två klarsynt för vad de är, och behöver inte jämföra.
Jag följer ändå nyfiket med hur vår tid vill ha sina sagor. Ibland är det genomskinligt, ibland svårt att genomskåda. Men de bästa berättarna känns som om de var före sin tid.
Beskriver inte introt om trollspegeln i ”Snödrottningen” det mörka i vår tids sociala medier? Det är otäckt träffsäkert. ”Snödrottningen” visades på ÅST för några år sen, publiken har den än i minnet. Ett huvudmotiv är: modig flicka räddar pojke.
Motivet finns också i andra sagor (och i ”Den lilla sjöjungfrun” också). I ”De vilda svanarna”, där en syster ska rädda sina elva bröder verkar det som ett omöjligt uppdrag. Tystnad avkrävs henne också. Det är en icke-tillrättalagd, kladdig och dunkel historia, samtidigt upplyftande som en opera, en gammal Andersenfavorit.
Och nu ska jag läsa om några till.
Tack!