Måns Broo 20.06.2021 10:58

Året är 1915 och tolvåriga Viktor har nyligen flyttat till Helsingfors. Mamman är operasångerska och får rollen som Nattens drottning i Ryska teaterns uppsättning av Trollflöjten. Mormor är glad att åter se dottern på scenen, sången löper bra och Viktor gillar att få vara med – men varför sker det så mycket konstigt på teatern?

I ”Nattens drottning” följer Eva Frantz upp sin ungdomsbok Hallonbacken (2018) som fick mycket beröm härom året, och rätt så: det var en flyhänt skriven mysrysare i stil med Ingelin Angerborn och Kristina Ohlsson men placerad i Finland i början av 1900-talet. Jag tyckte själv om Hallonbacken så jag tog mig an Nattens drottning med en viss tveksamhet. Skulle den nya boken vara lika bra som den förra? Nej, det är den inte. Den är mycket bättre.

Det är tre saker som gör Nattens drottning så utmärkt. För det första har Frantz prickat helt rätt i valet av berättarröst. Visst, huvudpersonen Viktor är högreståndsgosse, men han står ändå för ett utanförperspektiv. Han beskriver sig själv som ”ganska trind”; han är rädd av sig och inte särskilt bra på någonting, inte ens på att hålla sig borta från mobbaren Algot och hans gäng.

Mormor ser honom som en förarglig olycka och inte heller mamma verkar just bry sig om honom. Pappa har dragit iväg till Amerika och honom talar man inte om. Allt detta gör att Viktor varken känner sig hemma i Mormors lägenhet på Bulevarden eller i skolan.

Bäst kommer Viktor överens med husan Helmi och med scenmästarens dotter Agnes på teatern. Viktor kan följaktligen se och höra sådant som andra inte lägger märkte till, och det är lätt att känna sympati för honom.

För det andra är själva hantverket i Frantz bok utmärkt. Hallonbacken var välskriven, men man kan se att författarinnan utvecklats sedan dess. Språket är njutbart och innehåller en lämplig mängd arkaismer (”Vad säger Herr Nyman?”) för en ung läsare.

Det är kusligt flera gånger (att Algot blev så rädd att hans hår vitnade är härligt klassiskt), men det blir aldrig för farligt för en läsare i slukaråldern. Kanske kunde mötet med den gruvliga ondskan under teatern egentligen ha varit litet mera skrämmande?

För det tredje erbjuder Nattens drottning en utmärkt inkörsport till livet i Helsingfors på 1900-talets början. Till det yttre går det ingen nöd på Viktor och de andra i hans värld, men ändå är det inte bara Viktor som är olycklig.

Mammans sorg går ut över Viktor men också över henne själv genom ett självdestruktivt beteende. Mormodern, som verkar så stenhård, är fångad i ett olyckligt äktenskap med en man som antagligen aldrig älskat henne. Liknande olyckor förenar Aurora Stoltz och Christine Simone på andra sidan graven.

Allt detta elände kunde bli sentimental eller nattsvart, men genom att det mesta bara antyds mellan raderna i Viktors berättelse blir det snarare en perfekt inkörsport till livet i Finland i början av 1900-talet.

Det är synd att varken språkfrågan eller första världskriget alls syns i boken, för det första kunde ha fördjupat bokens samhällskritiska ansats och det andra kunde ha fungerat som ett vagt bakgrundsdån, aldrig fel i en rysare.

För en vuxen läsare är ändå det antydda eländet antagligen mycket värre än alla spökerier, hur gruvliga de än må vara. Nattens drottning inbjuder till många stimulerande diskussioner.

Måns Broo

Dela artikeln