Vad är en bild mot tusen ord?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag sitter i hotellträdgården i Thailand och försöker prata ett arbetssamtal genom datorn. Telefonen sa upp kontraktet när jag filmade vågor med den dagen innan.
Plötsligt landar en praktfull fågel med lysande blå vingar precis framför mig. Instinktivt sträcker jag mig efter telefonen jag inte har.
Jag svär högt och försöker få kollegan att förstå hur frustrerande det är att se något så vackert och inte kunna fota det.
Google är fullt av bilder, fnyser han till svar.
Det har han förstås rätt i. Även av den här fågeln, som Google hjälper mig att identifiera som en smyrnakungsfiskare, finns det tusentals bilder.
Att kollegan inte har så mycket sympati för min telefonbrist är också begripligt. Ändå blir jag märkligt stött av kommentaren. Varför?
På sajten photutorial.com presenterar medieexperten Matic Broz talande fotostatistik. De indexerade bilderna på Google uppgick till 136 miljarder i fjol. Det fotas 4,7 miljarder foton per dag, vilket motsvarar 20 bilder per person.
Dagligen delas tiotals miljarder bilder genom olika sociala medier och en smartelefonanvändare har i medeltal drygt 2 000 bilder på sin telefon.
Själv har jag dubbelt så många och bara under den här resan har jag fyllt på med snäckor, elefanter och krabbfilmer som skulle räcka till en långfilm minst. Till vilken nytta? är frågan som infinner sig efter kollegans Googlekommentar.
Jag lever varken i villfarelsen att mina bilder skulle vara bra eller att de skulle intressera någon särskilt mycket. Det enda som egentligen utmärker dem är att de är mina. Stereotypa dussinbilder, men knäppta av mig: ett avtryck av mitt perspektiv. Var det värdet av detta som Googlekängan ifrågasatte?
Under semesterns telefonlösa dagar inser jag hur gravt bildberoende jag är. Att fota någonting har blivit som en bekräftelse på att det har existerat.
Att jag inte är ensam om detta krampaktiga förevigande visar både den exponentiellt växande bildfloran i världen och de allestädes närvarande flödena där glansbildsvardagar och selfies kastar ut sina föga subtila rop på bekräftelse.
Är detta smarttelefonernas uttryck för det uråldriga allmänmänskliga behovet av att gestalta sin värld? Eller är det tvärtom? Har det myckna fotandet blivit en automatiserad och ytlig genväg förbi själva gestaltningen: ett sätt slippa se, memorera och formulera?
En av fjolårets stora läsupplevelser, Hanna Weselius roman ”Nimetön. Nanette Kottaraisen muotokuva” (Namnlös. Nanette Stares porträtt), handlar om en gammal kvinna som har anställt en assistent för att renskriva sina dagboksanteckningar.
Av dagböckerna finns det hyllmetervis. Det som däremot inte finns är ett foto på Nanette. Eller det finns en bild som kanske föreställer henne, tagen snett på bakifrån och på håll.
Avsaknaden av en bild är central för Weselius roman. Det är en brist som möjliggör en annan bild: ett mångskiktat porträtt i ord där Nanettes anonyma existens får kanter och konturer.
Via assistenten förmedlar dagböckerna hennes perspektiv åt en jagberättare vars identitet också visar sig stå på spel i berättelsen. Man frågar sig vem titelns ”Namnlös” egentligen syftar på och hur många ansikten ett porträtt kan rymma.
Weselius roman konfronterar det bildlösa med konstens kapacitet att gestalta. I botten lurar samma törst som bakom smarttelefonbilderna, men resultatet är något annat.
En studie i ordens möjligheter och perspektivets makt. En roman som säger mer än alla de tusentals bilderna i min telefon.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.