Krister Lindberg 31.03.2023 13:33

Filmen ”Utama – Vårt hem” från Bolivia bör ses på största möjliga duk.

Den debuterande regissören Alejandro Loayza Grisi är en prisad fotograf och det syns; hisnande vackert komponerade bilder.

Huvudpersonerna spelas av amatörer, äkta paret José Calcina och Luisa Quispe. De beter sig naturligt i sina sysslor och i ordlösa scener uttrycker de äkta ömhet och kärlek. Och humor. Replikskiftena går an.

Virginio och Sisa är till åren komna. Det är inte lätt för dem att bära vatten tiotals kilometer.

Brunnen har sinat, det har inte regnat på snart ett år. Varje morgon beger sig Virginio med sina lamor på jakt efter något för djuren ätbart. Och vatten.

De svagaste orkar inte alla gånger. Hur länge ska farmor och farfar orka? Sonsonen kommer på besök. Hans moped och mobil visar att det är nutid. Han säger: Kom till stan. Gör som de flesta i byn gjort.

Regnet kommer, säger den gamle, den envisa, den sturska. Han och en handfull andra orubbliga äldre män.

De klättrar upp på Anderna och offrar en lamas blod för att blidka regngudarna. Farfar hostar, barnbarnet säger på skarpen: Kom till stan. Uppsök läkare.

Där finns en konflikt mellan generationerna dold: ”Är det din pappa som säger så?” ”Har han skickat dej hit å spionera?”

Inget vatten inget liv. Byborna, lamorna, växterna; ett levnadssätt försvinner. ”Om vi flyttar tystnar landet i ensamheten”, säger de gamla och fortsätter: ”Regnet kommer”. Vackra människor, vackra djur i trots torkan vackra landskap.

Vi upplever och förstår den visuella berättelsen ”Utama – Vårt hem” med våra känslor, och orsak och verkan kan vi räkna ut på egen hand.

Krister Lindberg

Dela artikeln