Väckning i världens lyckligaste land
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När jag vaknar på tisdagsmorgonen slår mig tanken att jag sovit sista natten i ett militäralliansfritt Finland. Under mitt resterande liv kommer min bädd att ligga i ett NATO-land, och blir det ändring på det kan det ske av orsaker jag inte vill tänka på.
Det är en känsla som är svår att sätta fingret på. Den innehåller en bra bit av den naiva (men vad kan den annat vara?) missräkning som bor i insikten att om våldet (kriget, tänker jag, men bangar för att skriva ordet) brakar lös betyder den enskilda (som är jag) ingenting, blir bara en kropp som i bästa fall räknas i någon statistik, som död eller kanske försvunnen.
Jag stiger ändå ur sängen i världens lyckligaste land, fast man är som ett frågetecken inför påståendet om man tolkar det som en individuell känsla. Men känslan är inte i fokus.
Det är själva strukturen och förutsättningarna för ett tryggt liv som är upplevt hyfsade i Fi.
Ei paha/int så pissåt, det är bra betyg för ett samhälle, i synnerhet om det finns en lyckoradar som larmar hjälp till dem som strandat och stoppar dem som åker för fort för det allmänna bästa.
Där det finns land och folk finns det ett allmänt, antingen man gillar tanken eller inte. Inför val måste man prata ingående om det allmänna bästa.
Resultatet i riksdagsvalet får andra kommentera, men själva valrörelsen, den mediala biten av den, har gjort mig besviken. Den har dominerats av en vem-vinner-journalistik präglad av siffror.
Värderingsfrågorna har fått vara partiernas käpphästar, de har släppts fria. Popularitetssiffror, prognoser och hur mycket fyrk kandidater lagt på kampanjen har flimrat för ögonen dagligen.
I partiledardebatterna tuggades samma frågeställningar om och om igen, snacket fick stor volym, variationen var mindre.
Medieforskaren Anu Koivunen påpekade det under valvakan. Det kunde ha sagts tydligare att sånt inte alls gynnar väljarna.
Att lyssna på partiledarna i tevedebatter var som att läsa baksidestexten på en deckare i stället för recensionen som dryftar om den har något som gör den värd att läsa.
Det fanns för all del de som utgjorde undantag, bland parti- och debattledarna. Men i det stora hela…
Under vakan sa Hbl:s chefredaktör Erja Yläjärvi att pressen ”speglar verkligheten”, då skrattade nog några till, för tidningarna har ju flyttat sig ett steg mot sociala medier, något som är ofrånkomligt om man inte medvetandegör och uttryckligen vill att de ska operera annorlunda. Kanske menade hon det.
Pressens urgamla inarbetade indelning där opinion och journalistik (så oberoende som möjligt) är olika enheter kör nu med ett slags innehållets öppna kontorslandskap.
Det beror lite på att tidningarna lämnat layout-tänkandet och reagerar på flöde. Mer på att läsarna ses som kunder. Då blir spegeln skev.
Journalisterna sveps i värsta fall med, fast deras uppdrag fortfarande är att ställa nödvändiga frågor på rätt ställe. Vi behöver dem, ibland behöver vi dem desperat. Vi behöver dem när partier kastar ut allvarliga, men för dagen brutalt stympade frågor som valbeten.
Statsskuld, bensin, invandring, sänkning där, säg ja! Enklaste sortens frikyrkopastor hade skämts över utläggningen, men det gick för fullt! Val i världens lyckligaste land är som i en saga av H C Andersen. Avslöjande? Helt av samma åsikt! Pinsamt? Delvis av samma åsikt. Åtminstone det.
Nu randas härliga tider (de svettiga regeringssonderingarna) för landets politiska kommentatorer, säger nån entusiastiskt i morgonteve. Eller spydigt, men i världens lyckligaste land är det inte alltid lätt att särskilja tonfall.
När jag sätter punkt för detta vajar NATO-flaggan redan i Finland. Finns ingen plats för tolkningar där.
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Tack, ACS, för denna kloka kolumn.