ÅU 12.06.2018 09:26

Pappa, jag och havet
Lena Frölander-Ulf
Förlaget, 2018
Så här i semestertider känns Lena Frölander-Ulfs bilderbok ”Pappa, jag och havet” extra passande och tankeväckande. Redan i ”Jag, Fidel och skogen” tog Frölander-Ulfs sig an barnets perspektiv på den vuxna världens sommarparadis. I den fristående uppföljaren, Pappa, jag och havet, fortsätter hon på samma tematik.
Vad gör man om man inte, som de vuxna, upplever havet och skärgården som något fint och lockande? Hur tar man sig an de svåra känslorna som kan uppstå när man tvingas göra sånt man inte tycker om? Kan det som känns svårt och skrämmande kanske också gömma något magiskt och spännande?
I Pappa, jag och havet tvingas bokens jag åka med pappan ut i skärgården och hälsa på ”folk vi inte känner”. Att det finns barn att leka med på den ö där man tar i land, gör inget bättre när man inte verkar vara en sån som tycker om att leka med främlingar.
Lyckligtvis har bokens jag sin hund Fidel, sin leksaksbåt och sin fantasi. Havet är mörkt och slemmigt, med förfärliga gäddor och äcklig tång, men i mörkret gömmer sig kanske också ett oväntat äventyr. Gäddor vill en kanske inte alltid illa, ibland vill de bara hitta en borttappad moster och bjuda en på konsert.
Det är något både hemskt lockande och mysigt spännande med Frölander-Ulfs bildvärld. I likhet med bilderna i Jag, Fidel och skogen är det även i Pappa, jag och havet mörkret som betonas, men ett mörker som ges liv och görs förunderligt och fantasieggande istället för hotfullt och skrämmande.
Pappa, jag och havet tar läsaren med ner i havets djup till en gemytlig undervattensvärld där varelser av alla de slag har samlats för en konsert. Bilderna är fullspäckade med härliga och påhittiga detaljer som ibland gör det svårt att vända blad och komma vidare i berättelsen.
Berättelsen i sig är inte speciellt invecklad, men känns för den delen inte tunn eller obearbetad. Pappa, jag och havet är kort sagt en rörande liten historia om att ta sig an det som skrämmer en och våga utmana fantasins mörka hörn, för gör man det kan man upptäcka mycket man annars skulle gå miste om.
Det finns sparsamt med text i boken, men den text man valt är välavvägd och öppnar upp för en läsning där läsaren eller läsarna tillsammans kan fylla på delar av berättelsen. De detaljrika bilderna gör det möjligt att utan problem hitta nya eller varierande teman beroende på läsare eller lästid.
Vill man vara lite kritisk kan man kanske ifrågasätta en del detaljer i boken. Som hund- och båtägare och gammal simlärare frågar jag mig varför inte alla i båten har flytväst och ska nu barn faktiskt leka ensamma vid en strand, endast, som det verkar, övervakad av en solbadande tonåring? Det här är emellertid teman som utan tvivel säger mera om det som skrämmer mig än de känslor Frölander-Ulf försöker ta sig an.
I likhet med vad som var fallet med Jag, Fidel och skogen hoppas jag därför starkt att ingen låter sig förskräckas av Pappa, jag och havets mörka pärm och murriga bilder. Mörker behöver inte vara det samma som något hemskt skrämmande, utan kan också vara något härligt spännande.
Sofia Sjö

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln