Utvidgade läroplikten: Andra stadiets rektorer införstådda med att statsstödet är för litet – ”Små detaljer får fort vingar och försvinner”

Den nya läropliktslagen har redan trätt i kraft från och med årsskiftet. Reformen innebär samtidigt att andra stadiets utbildning blir avgiftsfri för de som omfattas av den utvidgade läroplikten.
Kostnadsfriheten betyder att studerande slipper bekosta sina läromedel ur egen ficka. Finansieringen faller i stället på utbildningsanordnarna.
– Vi diskuterar det här mycket just nu. Vi har en viktningskoefficient i vår finansiering som visar hur stort tillägg vi kommer få. Det motsvarar definitivt inte den kostnad som reformen kommer att innebära, säger Anna-Lena Forsman, rektor för lärande vid yrkesskolan Optima.
Staten ska stå för kalaset
Tanken är att staten ska stå för de tilläggskostnader som uppstår i och med reformen.
– Den utvidgade läropliktens totalkostnader är 129 miljoner euro och kostnaderna kommer ersättas helt av staten, kommunernas bidrag växer alltså inte på grund av reformen, säger regeringsrådet Piritta Sirvio vid avdelningen för gymnasieutbildning och yrkesutbildning vid Undervisnings- och kulturministeriet i ett e-postmeddelande.
Reformen träder i kraft stegvis med en årskurs i taget. Det innebär att reformen är fullskalig först 2024. Därför ökar också kostnaderna stegvis. Sirvio säger att finansieringen som hänför sig till anskaffning av läromedel kanaliseras till utbildningsanordnarna genom statsandelar.

Ökade kostnader och mer ansvar
Rektor Forsman är ändå bekymrad. Enligt de uträkningar som Kommunförbundet har gjort kostar reformen ytterligare ungefär 10 miljoner euro. Det innebär att Optima måste hitta egna medel för att täcka de ökade kostnaderna, vilket i sin tur betyder att man måste skära någon annanstans.
Hittills har studerandena använt sina egna datorer och verktygsbackar. Viss utrustning har skolan stått för, till exempel arbetskläder och skor.
– Eftersom vi ska stå för en så stor del av summan själv, måste vi avgöra om vi måste gå tillbaka i utvecklingen, som till exempel till stationära datorer eller standardredskap – och det känns inte speciellt stimulerande.
Enligt Forsman måste skolan också ta ställning till hur mycket ny personal man behöver för att helt enkelt hålla reda på allt material som skolan nu ska stå för och all service som tillkommer. Köper man 40 hammare kan det hända att endast 20 finns kvar ett halvår senare, säger hon.
– Små detaljer får fort vingar och försvinner. Det är klart vi ska lära de studerande att ta ansvar, men inte har de blivit ordningsammare genom åren. Vi är rädda att yrkesstoltheten ska försämras då de inte behöver ta ansvar för sina egna redskap.
Dessutom måste man enligt Forsman tillsammans med regionförvaltningsverket utreda hurdana krav man kan ställa på studerandena för att se till att de faktiskt tar hand om det material som de tilldelas under tiden på yrkesskolan.

Esbo gräver i egen ficka
Saana Ruotsala, rektor vid Mattlidens gymnasium i Esbo, säger att hon förstår vad Forsman syftar på. Man kan inte som lärare längre hänvisa till att studerandena är där frivilligt.
– Men studerande måste fortfarande ta sitt ansvar för sina studier. Man blir inte student om man inte gör sitt. Vi kommer nog också i framtiden ha sådana som inte blir studenter. Ingen lag hjälper någon att bli student.
De främsta utmaningarna som Ruotsala ser just nu är en ökad arbetsmängd i anskaffandet av läromedel och hur det påverkar ekonomin.
Ruotsala hänvisar till Esbo stad och dess ekonomiexperter men konstaterar att staden alltid under hennes år som rektor har satsat mer resurser på utbildningen än vad statsandelarna räckt till.
– Jag skulle därmed gissa på det att statsandelarna fortsättningsvis inte räcker till utan Esbo stad sätter in mer resurser ur egen ficka, säger hon.
Både Ruotsala och Forsman är ändå övertygade om att de kan ro reformen i land. De spekulerar båda i att man säkert ser fördelarna med reformen om några år när systemet är inkört.
– Utbildningsfronten har varit ganska kritisk mot reformen och jag har nog tillhört den. Jag har funderat om det är till det här skattepengarna ska gå. Men nu är den lag och det är ingen idé att klaga. Nu fixar vi det här helt enkelt, säger Ruotsala.

Svårt att uppskatta kostnaderna
Kurt Torsell, direktör för den svenskspråkiga verksamheten vid Utbildningsstyrelsen, säger att han tror att alla kommuner fortsätter med sina gymnasier trots avgiftsfriheten. Han säger att det är svårt att säga vad pengarna räcker till innan man vet vad de exakta kostnaderna blir.
– Det finns alltid en oro kring nya reformer eftersom det först sägs att de kostar en summa och sedan kostar de de facto mera.
Det anordnarna nu ställs inför är vilka slags datorer som ska köpas, vilka andra läromedel man ska införskaffa och hur allt ska administreras.
Enligt Torsell delas statsandelarna ut genom ett enhetspris som betalas ut till utbildningsanordnarna enligt antal studerande. Enhetspriset varierar lite, beroende på utbildningsanordnaren, men är i medeltal cirka 6 300 euro per studerande för gymnasier.
Torsell säger att de flesta kommuner inte klarar av att upprätthålla ett gymnasium utan att skjuta till egna pengar.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.