Fredrika Lindgren 19.05.2023 18:26

Åbo konstmuseum hakar på trenden med att inkludera hållbarhet och miljötänk i ens verksamhet när den nya samlingsutställningen Handle with care slår upp sina dörrar för allmänheten på övre våningen.

Huvudtemat i utställningen är med andra ord omsorg och omvårdnad och man undersöker de utvalda teman ur olika synvinklar. Det grundar sig dock i hur människan lever och agerar i samhället, både med andra människor och icke-människor.

Man har valt att fokusera på nutidskonsten från 2000-talet i museets samling och lyfter fram verk som korrelerar med temat i utställningen.

Konstverken man valt är gjorda av varierande tekniker och material, allt från assemblage och ready-made konst till måleri och skulptur samt fotografi och videoverk.

Verken är luftigt utplacerade i museets utställningsutrymmen på andra våningen och grupperade efter utställningens vinklade teman.

I utställningen deltar 26 konstnärer.

Jussi Tiainen

Genom fem teman i fem rum tar sig Åbo konstmuseum an sig uppgiften att spekulera i hur omsorg och omvårdnad kan appliceras på deras konstsamling och det börjar med sammanflätning. Det vill säga hur vår existens påverkas genom banden och växelverkan mellan planetens arter.

Här är konstverkens materialval och komposition av värde och i till exempel Elina Merenmies (f. 1967) olje- och temperamålning Regn (2020) ser vi hur flora och fauna sammanflätas till något kusligt vackert. Ett ansikte skymtas i regnet på ett oroväckande sätt.

Nästa tema är omvårdnadens anatomi och när vi benat ut begreppet omvårdnad, som har bakgrund i det latinska ordet cura, blir vi kvar med samhälleliga strukturer av organiserad omsorg.

I Mikko Kuorinkis (f. 1977) videoverk Nio frågor, som består av intervjuer med olika människor från Åbo, Helsingfors, Berlin och Rovaniemi, kartläggs värderingar hos ett femtiotal människor och bildar därmed en tidskapsel för det tidiga 2000-talet.

Från ett samhälleligt plan övergår vi till vad människan med sin överlägsenhet satt för spår i naturen och hur vi kan åtgärda det med omvårdnadens ömsesidighet.

I Kati Immonens (f. 1971) akvarell- och tuschmålning Matsutake (2021) har detta tema tagit en mörk och humoristisk ton med avbildningen av en varelse täckt av svampar och annan växtlighet, men under kan man skymta humana drag. Är detta vad människan har att vänta sig i framtiden?

Vi stannar vid växtlighetstemat i nästa rum där intresset för flora och fauna tar en vetenskaplig vändning i hur en blomma är. Nu vill man se på växter och djur som observerbara subjekt och Maija Albrecht (f. 1967) fångar denna känsla i sina naturvetenskapligt illustrationslika torrnålsgravyrer av fåglar.

Utställningen avslutar med den mörka naturen och vi gör en självrannsakan av oss själva när ekofeminism och andlighet samt holistiskt synsätt är temat.

Jussi Tiainen

Här passar oljemålningen Ophelia (2021) som fisken i vattnet, med sin symboliska mångfald som Emma Ainala (f. 1989) målar upp genom ett fantasifullt landskap som avspeglar myter kring kvinnlighetsnormer, kulturhistoria och populärkultur.

Ambitiöst, men aningen spretigt

Konstverken kommer till sin rätta som mest när man ser på dem inom sitt eget lilla tema, eftersom de synvinklar konstmuseet presenterar är aningen abstrakta och gör det svårt att knyta ihop allt till en enhetlig helhet. Resultatet är lite spretigt.

Det är däremot en ambitiös och aktuell utställning som konstmuseet försökt bygga upp med ett grundligt utfört bakgrundsarbete och det kan vara just där det brister.

Utställningstexterna är fyllda till spetsen av vetenskapligt teoretisk information som kan utgöra en svårighet för betraktaren att få ett grepp om själva utställningen.

I slutändan lämnar utställningen mig med en känsla av hopplöshet över hur liten människan är och hur svårt det är för hen att påverka sin omgivning.

Fredrika Lindgren

Dela artikeln