Uthållighet är medicinen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sjukhusserier, jag fastnade för dem! Men bara om de är tillräckligt sparsamma med romantik och fokuserar på det som är viktigt på ett sjukhus: att göra människor friska och kritiskt förvalta det man vet och kan inom medicinen.
Det finns en uppsjö av serier som lever på talande ögonkast bakom kirurgmasken. Dem gäspar jag åt.
Realityserier om den hektiska verkligheten på sjukhus, också talrika, väjer jag för. Känns inte rätt att se patienter i utsatt läge (de har gått med på det, men det förändrar inget) få dramatiska besked, invänta reaktioner.
Och just nu ser ju verklighetens mottagningar så annorlunda ut. Nästa gång jag väntat prick ett halvår på remiss till läkare i Egentliga Finlands välfärdsområde ska jag filma den ödsliga korridoren med ingen människa i sikte, varken sjuk eller arbetande.
Till slut får man syn på ett rum med lite rörelse i, där sitter den inhyrda läkaren. Det känns som att träffa tomten.
Men ett tag under pandemin konsumerade jag reality om helikopterläkare. Det var ett slags lugnande medicin, hjälpte en att hålla ut. Man ligger utslagen nånstans i periferin, så landar proffs i röda overaller, tar en med.
Och det måste ha varit under pandemin jag fick ögonen på den danska sjukhusserien ”Sygeplejerskolen”, som utspelar sig på ett sjukhus på 1950-talet, då bristen på sjuksköterskor gör att också manliga elever börjar antas till utbildningen.
Magnetismen hos serien var kampen mot ingrodda rutiner och normer, och att varje avsnitt hade en särskild sjukdom eller socialt problem i fokus, löste det efter förmåga. Ofta uppstod konflikt, ofta var det sjuksköterskeeleverna som hade huvudet på skaft.
Dessvärre blev de långa ögonkasten bakom kirurgmaskerna mer frekventa i takt med att säsong lades till säsong. Fast förstås: skildrar man människor länge i sin miljö, förälskar de sig förr eller senare, lyckligt eller olyckligt. När en serie blir populär kastar den sig över klichéerna, tyvärr.
Hade hellre sett att deras cliffhangers handlade om polio i stället för pussar. Men serien hade en del lyskraftiga skådespelarprestationer och ett ganska klarögt berättande om efterkrigsdecenniets längtan efter återgång till det gamla vanliga och ett lika starkt krav på kraftfull förnyelse. Sedd så passar den också vår tid.
Med den bakgrunden var jag direkt klar för ”Charité” en tysk serie om ett sjukhus (finns och är fortfarande verksamt) med samma namn (det betyder barmhärtighet) i Berlin. Tre säsonger finns på Arenan, berättandet börjar under kejsartiden, startåret är 1888.
Första scenen avslöjar var kampen för tillfället står: ska man hålla rent och lägga allt Guds händer eller slåss mot bacillerna, som läkarna börjat tala om?
Till sjukhuset kommer en fattig flicka med svåra smärtor, det är blindtarmen. Läkarna behöver någon att öva operation på, hon överlever, blir kvar på Charité för att jobba av räkningen. Visar sig att hon har ambitioner och kraft att fullfölja dem.
Tredje säsongen landar i 1960-talet, Berlin har varit skådeplats för krig och politik (nazisterna, muren!) med närgående effekt på allas liv. Men sjukhuset har hållit ställningarna, sett hur man vunnit seger över tuberkulosen, hur man förstått smittspridning i epidemier, allt som vi idag ser som grundläggande i hälso- och sjukvård.
Utan krav på strikt biografi innehåller serien verkliga personer ut vetenskapshistorien, börjande med Robert Koch. En av seriens röda trådar är kvinnors inträde i medicinsk vetenskap, ofta motarbetade, ibland stödda.
En av de klarast lysande i sista säsongen är Ingeborg Rapoport, barnläkare som nekades att disputera av nazisterna. Hon flydde till USA, men återvände senare, doktorerade som 102-åring, två år före sin död 2017.
Uthålligheten är själva medicinen. Och en seger.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.