Utanför monumentalmålningen – när kriget kommer in på huden
Offer för våldet. Carina Karlssons andra roman, som hämtar sitt motiv ur åländsk historia, har ett omslag som kan tjäna som en besinnande läsanvisning.
Algot
Av Carina Karlsson
Omslagsbild: Matilda Saul
Grafisk form: Emma Strömberg
Schildts & Söderströms, 2017
237 s.
Carina Karlssons första roman ”Mirakelvattnet” hämtade sitt stoff från åländsk bondekultur på 1800-talet. I den nya boken som har den lakoniska titeln ”Algot” går hon ett sekel längre tillbaka i tiden, till mitten av 1700-talet, den tid historieböckerna kallar Lilla ofreden.
Berättelsen kretsar kring den unge båtsmannen Algot Johansson Holm, som tar värvning vid flottan och seglar från Stockholm österut våren 1742. Han har turen att återkomma med livet i behåll, han blir tilldelad ett torp i Sund på Åland, han börjar bebo det utan entusiasm.
”Båtsman” kan låta bedrägligt moget, men Algot är nätt och jämnt vuxen. Han är som all världens soldater, en pojke som just inte har några val. När han slår sig ihop med änkan efter den tidigare båtsmannen på torpet i Björby i Sund är ålderskillnaden markant. För Ilja som blir hans hustru finns inte heller många andra alternativ.
Förhållandena är skoningslösa och den som är i livet skattar sig lycklig – om man är optimistiskt lagd. Lika väl kan man ge upp. Den vanligaste trösten är brännvinet och för Algot åker flaskan fram redan under skjutsen mot Sund. Spriten är en vän som värmer ett ögonblick och sedan lämnar en i sticket. Spriten smakar också Ilja.
Redan i romanens början, då Algot kämpar för sitt liv på krigsfartyget – de värsta fienderna är sjukdomar och svält – arbetar Carina Karlsson fram motiv som hetta och köld. På vägen österut, när man har chansen att ta iland på holmar för att vila och göra upp eld lutar sig Algot så nära elden han kan för att i andanom förbereda sig för sjöslaget, kanonträffar och explosioner.
Men lika hett om öronen som han har det då, lika mycket fryser han på vägen hem. Och svårt har han att få upp värmen i båtmanstorpet. Carina Karlssons historia har inga monumentalmålningar av slag och krigshändelser utan följer i stället sin huvudperson i hasorna. Berättelsen liksom skuggar sina gestalter; när Ilja kommer in i skildringen sker samma med henne, men det är Algot som är i fokus.
De onda tiderna skapar kriget, kriget i sin tur tar fram det onda i människorna – och odlar hopplösheten. Algot är en otrevlig person, han drar sig inte för att ta till nävarna, han
bryr sig inte som sociala regler, han har kanske sadistiska tendenser, det finns detaljer som tyder på det. Han är också en av gärningsmännen i ett vidrigt brott som sker på åländsk botten, där några försvarslösa som blivit hemma från kyrkan under helgen får sätta livet till.
Något liknande har skett i verkligheten, författaren har bakat in en del av det som verkligen hände i romanen. Men som läsare behöver man inte veta var gränsen går mellan fakta och fiktion. Romanen arbetar inte heller som thrillern eller kriminalromanen, som först kastar brottet emot en med all kraft och sedan ägnar sig åt att kommentera det.
Romanen gestaltar i stället vägen mellan traumatiserande händelser och våld till förråande och ännu mer våld. Den lutar sig inte på psykologiska förklaringar utan på berättelsens obönhörliga dramaturgi och inneboende konsekvens. Den anförtror sig åt språket, som gräver dig in i detaljerna, det är fysiskt och sinnligt och omutligt. Som läsare ska man vandra den här vägen.
Den språkliga omsorgen och det noggranna beskrivandet gör det också paradoxalt nog mer uthärdligt att läsa om våldet. Det är inte en berättelse som vill gotta sig i det hemska, eller ge läsaren en snabb indignationsrusch för att sedan plana ut i en moraliserande efterglöd. Det är en berättelse som tycks rekonstruera varje steg, för att man är skyldig människorna det.
Den påträngande omslagsbilden kan tjäna som en läsanvisning, om man så vill. Utsattheten är gemensam för alla varelser, att estetisera våld och död är att förråda offret. Så avkodar jag bilden. Men det finns också ett ljus i berättelsen.
Det finns ett ljus hos Ilja, som trots missbruk och försumlighet ändå kämpar för att klara sig. Hennes namn signalerar att hennes liv är stympat, hon kunde ha blivit ”vilja” eller ”lilja”, men nu beskar omständigheterna brutalt det mesta. Hennes dotter Greta är den som tycks gå oskadad genom besvikelser och prövningar. Hon är lite ”eljest”, säger Algot hårt, men hon representerar också något oförstörbart oanfrätt mänskligt.
Liksom i den förra romanen intresserar sig skildringen också för den agrara byns sociala förhållanden. Men nu är det inte bara det geografiskt och emotionellt statiska vi möts av. Under ytan lever minnet av flyktingskap. Iljas generation har flytt inte bara en gång, utan två. Hon minns det bara motvilligt, men motivet blir uppfordrande stadigt förankrat i romanen.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.