Stefan Holmström 15.12.2017 04:30

Små bostäder är som att ge fan lillfingret. Sedan kommer förfallet och tar hela Pargas stad. Det blir en enda slum, hör ni.
Diskussionen om hurdana bostäder som borde byggas vid Kyrksundsstranden känns besynnerlig.
”Vi riskerar att förstöra ett attraktivt område. Lägenheterna fylls med ungdomar, deras kompisar och bilar. FPA och socialen betalar hyran och Pargas blir med Svarte-Petter på hand.”
De sade samlingspartisten Petri Abrahamsson då stadsfullmäktige på tisdagen godkände Pargas budget för 2018. Partikamraten Markku Orell ställde sig också kritisk till satsningen.
Kvällen därpå remitterade stadens bygg- och miljönämnd ärendet om ett beslut om ett avtal med bolaget Kimvestor, som vill bygga ut Kyrksundsstranden.
Abrahamsson och Orell befara att små ettor och tvåor lockar till sig olämpliga hyresgäster, såsom festprissar och socialfall. Daniel Strömborg (SFP), ledamot i bygg- och miljönämnden, är delvis av samma åsikt. Han tror inte på de risker som Abrahamsson och Orell lagt fram, men nog på att det som planeras är för smått. Det finns knappast en efterfrågan på lägenheter i storleksklassen 28–45 kvadratmeter, anser Strömborg.
Oron känns obefogad. För det första handlar det om preliminära planer. Är det inte företaget Kimvestors uppgift att kolla efterfrågan och anpassa bostadsbygget efter det?
Det känns bara så absurt att tro att man på Kimvestor skulle planera något vars målgrupp är påstådda festprissar och socialfall. Och varifrån skulle de komma till Pargas? Knappast sitter dessa ”oönskade” och häckar på Etuovis sajt, i väntan på att lämpliga nya bostadsobjekt dyker upp.
Det här kan inte riktigt ens kallas ett Nimby-fenomen – inte på min bakgård – eftersom hela hotbilden verkar utgå från fantasier. Det som sagts påminner faktiskt lite om alla metrodebatter som förts i huvudstadsregionen. Varje gång när metrospåren har förlängts har somliga varnat för allt suspekt patrask som kommer att hoppa på metron och åka ut till tidigare ack så harmoniskt lugna stadsdelar. Akta er: Fördärvet åker kollektivt – och slummen föds ur bostäder.
Det är bra fortbildning att besöka riktigt homogena bostadskvarter. Den mest extrema platsen är säkert Celebration, designad av nöjeskoncernen Disney. Allt styrs enligt strikta regler: Hus ska ha rätt sorts färg, alla bilar ska vara prydliga och tillräckligt nya, alla gräsmattor ska vara klippta, och så vidare.
Och invånarna ska vara … nå, så vanliga som möjligt. Inget ska störa harmonin.
I andra kvarter har man städat undan alla unga. I USA finns stora bostadsbolag, flera hektar stora områden, där barn och unga (under 21) är förbjudna. Om en kvinna blir gravid ska hon enligt avtalet med bolaget flytta bort innan graviditeten blir för påtaglig. Små (icke-störande) husdjur kan tillåtas, med lov av områdets chef.
Det är klart att vi är långt ifrån dessa slutna gated communities, men det finns samma unkenhet i alla områden där man städat bort vissa delar av befolkningen, som just ungdomarna.
Slumhotet i Pargas känns som strunt också då man synar demografin, befolkningsstatistik. För det första söker sig unga oftast till större städer. De unga blir också allt färre. Var hitta alla problemunga som i teorin skulle flytta till Pargas? Här handlar det nog om att överskatta stadens dragningskraft bland dem som inte har så mycket.
De som verkligen kunde flytta utgör en helt annan målgrupp: Över en miljon finländare bor ensamma. Det kan jämföras med 650 000 ensamboende i början av 1990-talet. Det som vi har är en brist små bostäder, för ”helt vanligt folk”.
I en stor studie av ensamboende var slutsatsen att folk numera bor ensamma eftersom de har råd att bo ensamma. Så säger forskare Pekka Borg, som var med i projektet Yksin kaupungissa (Ensam i staden).
Här samverkar andra mekanismer. När äldre byter en större lägenhet mot en mindre knuffar de samtidigt de unga in i en besvärlig situation: bo hos föräldrar eller släktingar – eller skaffa en för tok på dyr bostad. Det första alternativet innebär att det blir att svårare att bli självständig, det andra utgör ett risktagande som kan bli dyrt.
Därför finns det en efterfrågan på mindre bostäder bland helt vanligt folk – och bland helt vanliga ungdomar. Och vad är det för fel på 28–45 kvadratmeter? Unga har ofta andra beteendemönster: istället för att häcka hemma umgås man i offentliga miljöer.
Det som också känns besynnerligt är att små bostäder skulle vara något som lockar enbart unga. Ett singelhushåll är den vanligaste boendeformen i alla åldersgrupper. Folk har ett allt mindre behov av döda kvadratmetrar, tomma jobbiga ytor. Att räkna kvadratmetrar känns så 1900-tal.
Det handlar också om vilka signaler Pargas skickar utåt. Om det inte finns bostäder för unga som kanske är på väg att få ett grepp om sitt första osäkra jobb, väljer de lätt tryggare alternativ på annan ort, där jobb och bostad korrelerar bättre. Ett samhälle där unga upplever att de inte är välkomna kan se fram emot en mörk framtid.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln