Stefan Holmström 02.06.2020 05:00

Det har skrivits en hel del om den sjunkande nativiteten i Finland. Den här våren verkar det ändå som om få har noterat att något verkligen har hänt, utan att några som helst egentliga åtgärder för födelsetalet har gjorts.
Kanske nyheten om den stigande nativiteten har kommit i skymundan som en följd av det dominerande coronanyhetsflödet?
Vändningen skedde redan i fjol. I december syntes förändringen klart och i början av det här året har det pekat uppåt.
Det här är utvecklingen på riksnivå. Det är ändå lätt att ta den här den till lokal nivå, såsom Dalsbruk.
Kimitoöns bildningschef Mats Johansson sade i februari att han ser en trend i Dalsbruk som kan tyda på att fler barn kommer att födas de närmaste åren: De årskullarna som nu är kring 25 år var stora, och många av dem bor kvar och har startat familj i Dalsbruk, konstaterade Johansson (ÅU, 7.2.).
Trenden på riksnivå är just denna: Det är den här åldersgruppen, och lite äldre, som fått nativiteten att stiga. Och det är det här som man i så många kommuner hoppas på: fler barn, fler barnfamiljer, mer livskraft. I en liten kommun eller tätort behövs det inte ens en så stor ”boom” för att det har en effekt på hur den lokala servicen bör ordnas.
I bästa fall kan man väl få se en positiv spiral: fler barn föds, skolor räddas, samhällets livskraft öka, inflyttarna blir fler. I bästa fall.
Det fungerar sällan åt andra hållet – att hålla skolor öppna och hoppas på fler barn. Här finns ett sorgligt exempel från Svenskfinland, Lovisa. Efter talrika utredningar över hur skolnätet kunde tunnas ut fattade stadsfullmäktige beslutet att bevara byskolorna 2016. En klar strategisk utstakning, utan tvekan, men det krävs mer än byskolor för att locka nya invånare.
Efter beslutet om att rädda byskolor har invånarantalet i Lovisa fortsatt minska, från 15 218 i slutet av 2016 till 14 786. Att bevara samhällsservice betyder inte automatiskt mer livskraft i ett samhälle.
En lokal skola är dessutom bara en av så många faktorer i vågskålarna då familjer med barn i skolåldern väljer var de ska bo.
Det hjälper inte heller att gång efter gång citera den enkät som gjordes för Maaseudun Tulevaisuus i slutet av 2019. ”Nästan en miljon finländare överväger allvarligt att flytta ut på landet”. Det låter kanske mycket, men det gäller att vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser.
En fråga där folk hade fått svara på om de verkligen förbereder en flytt – kollar bostadspriser, lediga jobb, pendlingsavstånd, servicenät, och så vidare – hade säkert gett ett mera rättvist resultat. Drömmen om att bo landet har påståtts varit stark alla de år som folk har flyttat bort från landsbygden. Det är nu bara så man förväntas säga, liksom.
En ökad nativitet och folks drömmar om livet på landet väger också lätt då Kimitoöns fullmäktige får servicestruktursutredningen på sitt bord strax inför midsommaren. Där finns inte riktigt utrymme för andra beslut än nedskärningar, detta som en följd av sparmålen i det ekonomiska åtgärdsprogrammet Balans 2020.
Skolor, bibliotek och annan service. Vad ryker den här gången?
Vad ska man bevara nu för att – förhoppningsvis – behålla den livskraft som behövs för att det inte snart blir dags att formulera Balans 2025? Vilken roll har skolor, bibliotek och annan service?
Och hur fortsätter arbetet med att stärka ekonomin – inte minska utgifterna, utan öka intäkterna? Hur många gånger hittar vi inte ”nya invånare”, ”inflyttning” och ”framtid” i exempelvis ekonomiplanen för 2016–2018? Och i så många andra dokument.
Är orsaken till de magra resultaten att man i Kimitoön sätter sitt hopp till den romantiserande idén om att folk som drömmer om en flytt till landet en dag verkligen gör det?
Vad kunde man göra annorlunda?
Vi kan faktiskt återvända till enkäten som gjordes för Maaseudun Tulevaisuus. Där finns en detalj som många förbisett: en stor andel av företagarna som deltog i enkäten uppgav att de kunde vara redo att flytta både sig själva och sina företag till landsbygden.
Det är dessutom faktiskt så att företagare på glesbygden överlag är mycket mer nöjda med lokal service och politik än vad företagare i städer är. Allt funkar bättre.
Skulle här vara en öppning för Kimitoön?
Varför sälja samma landsbygdsidyll som alla andra utarmade kommuner tror är just deras trumfkort, då Kimitoön uttryckligen kunde profilera sig som företagarnas kommun? Med företag kommer arbete och pengar – och sedan barnfamiljerna som behöver all den service och de samhällsfunktioner som håller ett samhälle i liv. Det är den vägen man bygger ett hållbart samhälle på sikt. Sedan följer födelsetalet efter.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln