Upplevelse är ett ord som smakar plåt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Upplevelse” är ett ord som smakar plåt, och det är med överallt.
”Kakor för en bättre upplevelse”, hur många gånger kommer man att ha samtyckt till det innan man dör?
Och tidigare när man använt en eller annan tjänst i den fysiska världen kunde man få ett sms, redan innan man hunnit komma i rocken i mottagningens tambur, där man ombads bedöma sin upplevelse.
Att ställa fråga om upplevelse (för mycket och för fort) i Finland är inte optimalt, hälften av befolkningen tänker förmodligen något som är lite fult, trycker sedan bort alltsammans.
Nu är det länge sen jag fått såna sms, kanske har de gått ur bruk, kanske beror det på att jag under året som gått inte använt tjänster som krävt upplevelsebedömning.
Upplevelse är ett ord som smakar maktutövning. Den som befinner sig i ett meningsutbyte och får sin position beskriven som ”upplevelse” (citattecknen behövs här!), kommer inte att glömma det.
Då signalerar u-ordet att inlevelse och uppriktig dialog är kastade över bord, det viktiga är vem som vinner.
Den som ”vinner” (citattecknen behövs här!) vinner antagligen också en ovän.
På ett allmännare plan, i offentligheten, whatever ”offentlighet” means (för att tala med prins Charles som kommenterade sin upplevelse av kärlek just så), är det upplevda allvarligt på ett annat vis.
Gemensamma frågor, upplever man ens att det finns några sådana längre?
Upplevelsen är ju individuell. Och när man hävdar den i debatten har man på ett sätt alltid rätt, känslan finns ju. Känslan, inte känslor.
Ofta görs inte skillnad på singularis och pluralis. Känslan av att ha rätt, kanske är strävan efter den en form av addiktion som vi inte erkänt än.
I kommunalvalsdebatten ska jag försöka lyssna efter om/hur man talar om upplevelser. Vad det i så fall betyder.
Debatten har i princip börjat fastän valet tog ett hopp två månader framåt. Som i ett brädspel med bakvända regler har vi gjort ett ofördelaktigt tärningskast men flyttat spelbrickan framåt flera steg. Om den befinner sig närmare målet är osäkert.
Blicken fastnar på en rubrik, ”Kommunalval i juni kan konkurrera med stugsäsongen”.
Av finländarna är 2,4 miljoner stugfolk, en sådan siffra dyker upp. Det är inte lite. Stugorna har spelat en stor roll under pandemiåret, kanske kommer de på något vis att avgöra valet.
Rubriken antyder att stugägare väljer mellan att rösta och att sätta lök eller lägga nät på sommarstället. Jag har lite svårt att tro det.
Men den kan lika väl upplevas som ett lätt maskerat upprop till den icke-stugägande halvan av befolkningen om att göra sin röst hörd.
Journalistiken har sen länge en svaghet för det upplevda, ofta har det varit just dess svaga punkt. Om kontexten blir för kortfattad blir reportaget bara en katalog av vad som finns, det här eller det där.
När man under hårda tider skriver om människor som har det svårt, då är val av verb avgörande och avslöjande. Alla gånger.
Under senare delen av 1900-talet deltog jag en gång i en grupp där vi lärde oss saker om journalistik. Uppdraget var att göra ett filmat magasinprogram. Jag och min kompis valde sketchens form.
Jag (intervjuare, med påträngande tonfall): ”Hur upplever du din situation?” Svaret kom släpigt och parodiskt eftertänksamt i form av ett citat av Elias Sehlstedt, känd som pekoralist: ”Hemsk är livet. Outsägligt / vild dess ocean. / Mänskolivet är odrägligt / Innan man blir van.”
Meningen med magasinet var att vi skulle sätta oss in i redigering och mikrofonteknik. Men att försöka massakrera ordet ”uppleva” var också upplivande.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.