Ungdomsböcker att ställa sig i kö för
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Laurie Halse Anderson får ALMA-priset i år. Hon är känd för ungdomsböcker som tar upp svåra motiv utan harmonisering eller pekpinnar.
I ALMA står de två första bokstäverna för Astrid Lindgren (och resten för Memory Award). Också hon känd för att inte väja för det som är svårt och besvärligt. Hon rörde sig ofta i miljöer vi ser på som idyller, men såg alltid bortom dem.
Rasmus på luffen! Där gestaltas samhällsfrågor som i 1950-talets Sverige ännu inte var historia. Vad ska man göra med barnhemsbarn som ingen vill ha (Rasmus erfarenhet) och vuxna som är svagt integrerade, som lever ur hand i mun (som Paradis-Oskar).
Den problematiken ser en vuxen läsare. Ett barn ser också något spännande och äventyrligt. Rasmus blir, som man säger det, sedd av luffaren, som är godhjärtad och en fri själ.
Rasmus på luffen kom ut i nyutgåva alldeles nyligen, fast nu utan de illustrationer som visuellt anknöt till sin tid.
Den färskaste ALMA-pristagaren bor i delstaten New York. Hon debuterade på 90-talet. Genombrottet kom med romanen Speak som handlar om en våldtäkt.
Titeln pekar på själva kärnan: att hitta ord för det man varit med om. Märk verbformen! Den kan läsas som ett imperativ.
Anderson skriver om de transformationer man kastas in i som tonåring. Moderna ungdomsböcker handlar i regel om det. En av hennes böcker utspelar sig i anorexins skoningslösa värld.
Jag bävar för att läsa den: vad förmår väl ordet mot självsvältens järnhårda grepp? I Wintergirls skördar den offer, men kampen är inte lönlös.
Jag köar för den på biblioteket. Där hann jag lägga vantarna på Minnet av skärvor (The Impossible Knife of Memory) som handlar om 17-åriga Hayley som lever med en krigsskadad förälder.
Hennes pappa dricker och drogar för att komma undan flashbacks från kriget, han har varit i Irak och Afghanistan. Det säger sig självt att hon kommer till korta i uppdraget att ta hand om honom.
Hennes egen framtid ser inte heller ljus ut, hon ser i själva verket ingen framtid.
Fäder som varit i krig och deras barn har jag läst en del om. Det gör man i Finland. Men jag kan inte erinra mig någon bok som handlat om barn som tagit hand om en veteranpappa med PTSD.
Motivet skulle kunna finnas hos oss, men här skildras relationen veteranfar-barn i regel som distanserad (och i vuxenböcker).
Avlägsna fäder, så vanliga i decennier av finsk romankonst! I skuggan av dem får barnen jobba hårt för att hindra sitt eget känsloliv att kantra.
I Tuula-Liina Varis roman Maan päällä paikka yksi on (titeln syftar ironiskt på en känslosam finsk sång om modershjärtat) skildras ett emotionellt landskap där både mor och far, bägge formade av kriget, brutalt försvinner från scenen i förtid. Romanen fick Runebergspriset år 2000.
Modellen liknar den i Skärvor av minnen. Men hos Anderson ges man inte chansen att se motivet som förflutet, det är något som måste lösas – nu.
Och som i riktigt bra ungdomsböcker får huvudpersonen stöd av en jämnårig, en ur samma generation. Hur det gestaltas ger den också ett litet drag av klassisk flickbok.
Det är ett drag jag inte har något emot. Så länge det skriver oss något på näsan. Flickor är läsare och pojkar är det i allt mindre grad, enligt undersökningar och pedagogers och vuxnas erfarenheter.
Jag hoppas att pojkar i smyg läser allt möjligt, kanske just triggade av sånt som inte ser ut att i första hand rikta sig till just dem (jag som är gammal läser ungdomsböcker av den orsaken också).
Att läsa är att ta sig friheter. Att vissa konservativa delstater i USA placerat titlar av Anderson på listan för böcker som skolungdom inte bör läsa kunde också tala för att man ska se sig om efter just dem.
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.