Unga brottslingar behöver inte nya arbetsgrupper utan någon som vill dem väl
”Vi ser inslag från Sverige”, säger överkommissarie Stephan Sundqvist i lördagens ÅU-artikel (16.12.2023) om en ökad brottslighet bland unga, och anger gängkulturen västerifrån som en möjlig orsak.
Ingen överraskning precis. De gängrelaterade nyhetsrubrikerna har varit många under de senaste åren. Gång på gång har polisen varnat för våldet och uppgett att det finns en länk mellan svensk organiserad brottslighet och finska gatugäng. Men varningarna verkar inte ta skruv.
I söndagens Helsingin Sanomat avfyrar pensionerade häradsåklagaren Eija Velitski en bredsida mot beslutsfattarnas förkärlek för att starta upp nya arbetsgrupper och olika projekt för att bekämpa ungdoms- och gängkriminaliteten i stället för att arbeta långsiktigt och använda de modeller som redan finns och fungerar.
Senast har justitieministeriet tillsatt en arbetsgrupp utgående från statsminister Orpos regeringsprogram och åtgärdsprogrammet ska vara klart vid årsskiftet. Justitieminister Leena Meri (Sannf.) säger att det behövs för att knyta ihop olika modeller.
Enligt Eija Velitski finns det redan goda aktörer på fältet och en utmärkt modell som inte har testats. Det som saknas är ett koordineringsansvar. Ingen myndighet har en helhetsbild utan var och en vaktar sitt revir.
Hon lyfter också upp vikten av kontinuitet inom brottsbekämpningen. Nu avslutas tidsbundna projekt som beviljats anslag utan att någon hunnit analysera resultatet, och så uppfinns hjulet på nytt av följande regering. Därför är Velitskis önskan att den här regeringen skulle förstå att slå fast en fortgående finansiering och en lag som garanterar att olika myndigheter kan dela information med varandra.
Velitski vet vad hon talar om. Det är förödande att slussa en ung människa från lucka till lucka och tro att den som vill lösgöra sig från kriminella kretsar skulle ha kraft att söka hjälp i ett virrvarr av ansiktslösa instanser. Den unga behöver en pålitlig stödperson att vända sig till, ibland under flera års tid.
Den tjänsten finns redan i Åbo där pilotprojektet Rokki stöder unga under trettio som begår brott. Experter inom olika områden som socialvård, psykiatri och specialundervisning finns på samma kontor för att snabbt kunna erbjuda de unga konkret hjälp. Minst en gång i veckan är någon i kontakt med den unga.
Andra exempel är ankarverksamheten för sådana 15–17-åringar som ännu inte begått några allvarligare brott, och centralkriminalpolisens exit-verksamhet för organiserad brottslighet och radikalism som kunde utvidgas till att gälla också gatugäng.
Satsningar på brottsbekämpning och integrering kostar. Samhället måste kunna erbjuda den unga något i stället för gängmedlemskapets samhörighet, status, adrenalinkickar och ekonomiska belöning. Men vad?
Det är en svår och komplex fråga och det finns inga snabba patentlösningar. Men om vi inte är redo att investera tid och resurser i unga som riskerar sugas in i gänggemenskapen kommer prislappen att bli mångfalt dyrare senare.
Vi har inte råd att förlora framtiden för ett enda barn.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.