Anja Kuusisto 09.10.2018 03:11

”Vi har nu svart på vitt att den partipolitiska kulturen i Finland inte är frisk” citeras riksdagsman Joakim Strand, SFP, i Vasabladet (5.10) och fortsätter ”Är vi verkligen i en sådan situation i dag i Finland att en hel regering kan falla om man uttryckligen inte lyckas förbjuda ett utmärkt sjukhus”.
Strand ångar på för det gäller hans och hans väljares kärnområde och frågan om att ge Vasa centralsjukhus fulljour också efter vårdreformen.
Nu har inte vårdreformen för avsikt att förbjuda sjukhuset, utan det handlar om dess specialiteter och dygnet-runt-jour. I samma artikel säger Vasa sjukvårdsdistrikts direktör att hon litar på att centralsjukhuset fortsätter jobba som hittills, och att nästa regering kan korrigera fulljouren. Ett mer pragmatiskt sett att se på situationen, alltså.
Att citera Strand har trots det sina poänger.
Vi instämmer nämligen med att den partipolitiska kulturen i Finland för tillfället inte är riktigt frisk.
Och patientens tillstånd påverkas i hög grad av hur vårdreformen mår och avancerar. Men vårdreformen är inte den enda faktorn som påverkar hur den politiska kulturen mår.
Ett annat färskt exempel stavas Soini, eller möjligheten att vara abortmotståndare samtidigt som man är utrikesminister i ett land som inte bara godkänner aborträtten utan vill respektera internationella avtal och kvinnors självbestämmanderätt.
När Soinis förtroende prövas i riksdagen handlar det plötsligt inte om Soinis förtroende utan om regeringens förtroende, och syndabocken är inte alls Soini utan de kvinnor från regeringspartierna som vill rösta emot Soini men inte kan då de är ledamöter för regeringspartier.
De röstar blankt och vad händer efteråt – jo dessa kvinnor får veta hut, de har ställt till en förtroendekris. Nu är det fara på färde, för nu litar inte regeringspartierna på varandra och det krävs många samtal bakom lyckta dörrar innan jobbet kan gå vidare.
Så det var alltså inte Soini som ställde till den här soppan?
Man baxnar.
Slutledningen blir att den politiska kulturen inte bara mår dåligt, den är faktiskt inte frisk.
Det finns fler exempel.
I juni menade Simon Elo, Blå framtid, att social- och hälsovårdsutskottets arbetsförmåga var i fara, och det berodde enligt Elo på ordförande Krista Kiuru. Kiuru, SDP, hade då uttalat sig om vårdreformens tidtabell.
Det färskaste exemplet – och anledningen till Strands ”utbrott” – är tillrättavisningen av Pekka Puska. Han sände förra veckan ut ett pressmeddelande för att förklara varför han kommer att rösta emot sin egen övertygelse.
Puska som är läkare, före detta direktör för THL (Institutet för hälsa och välfärd), före detta WHO-tjänsteman, är också född i Vasa och riksdagsman för Centern (inte i Vasa valkrets dock). Tvärtemot sin ordförande Sipilä och regeringens linje anser Puska att Vasa centralsjukhus ska få fulljour. Det anser för övrigt också de sakkunniga som utskottet har hört.
Puska hade tänkt lösa sitt dilemma genom att sända sin suppleant till social- och hälsovårdsutskottet, då suppleanten inte hade haft något emot att följa regeringens linje.
Men Puska skriver: ”Jag har till min förvåning fått veta att social- och hälsovårdsreformen inte avancerar om jag inte personligen infinner mig i utskottet och röstar för att 12 sjukhus (inte Vasa) får fulljour. Det räcker inte att C enhälligt ställer sig bakom paragrafen, utan jag måste personligen rösta emot min övertygelse. Häpnadsväckande”.
Det var Saml som krävde att Puska infinner sig i utskottet, även om han låter förstå att påtryckning också förekommit fråm de egna leden.
Efter Soini-omröstningen fick Centern ta emot ett surt meddelande av Saml om att de inte vill veta av påtryckning mot sina ledamöter (kvinnorna som röstade blankt). Kan hända känns det lite som att ge betalt för gammal ost när Saml kräver att Puska rättar sig i leden?
Men allra mest luktar det något annat än gammal ost. Det luktar panik kring vårdreformen.
Det luktar fortsatt förtroendekris inom regeringen. Det luktar som om de sår som patienten har fått hade infekterats.
Patienten, den politiska kulturen eller sättet som politik bedrivs på i dagens Finland, har ett hälsotillstånd som straffar sig i allmänhetens förtroende för politiken överlag – och det om något borde bekymra alla partier och politiker.
Visst kan man hävda att det är politisk kutym att riksdagsledamöter för regeringspartierna ska rösta med regeringen. Men när rättning i leden krävs i en fråga borde den också krävas i andra frågor.
Det är fel att Soini får tycka att abort är fel samtidigt som Puska inte får tycka att det är fel att Vasa centralsjukhus blir utan fulljour.
 Yle Uutiset citerar  en gallup som stiftelsen för Kommunal utveckling har låtit göra i september. Enligt den anser 80 procent av finländarna att politiker missförstår varandra med flit, eller talar förbi varandra med flit.
Det ligger något i det, och om man medvetet missförstår får man ytterligare en chans att gå till anfall och föra fram sin egen åsikt.
Vi vill ändå tro att de flesta politiker, såväl nationellt som lokalt, gör politik för att de vill förändra samhället i någon viss riktning – och att de har insett att de för att nå sina mål måste lyssna på varandra, riktigt på allvar och med flit, de måste förhandla och göra kompromisser.
Men det tycks inte gälla vårdreformen. Och inte den här regeringen. Och framförallt inte Soini.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln