Under kriget
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag skulle skriva om en bok efter eget val för ett tidskriftsnummer som hade Sommarklassiker som tema. Det är en lycka när de frågar om man vill vara med.
Jag kom på en historia som jag mött redan som barn, en berättelse som levt länge i finländska läsekretsar, som blivit balett och teater och film. Jag tänkte på Yrjö Kokkos ”Pessi ja Illusia” på svenska ”Jorden och vingarna”, med poetisk tonträff av Solveig von Schoultz.
Det är en saga om en älva och ett troll som hjälper varandra genom en svår vinter. Den skrevs under krigsförhållanden som en hälsning till Kokkos barn. Storyn hittade fort till trycket, den kom ut 1944.
Jag mindes omslaget på boken, en bild av en flicka, naken, som betraktar en bevingad insekt som sitter på ett näckrosblad. Proportionerna ger henne en älvas storlek.
Som tryckt blev det en bok för vuxna, först nästan tjugo år senare gjordes en version för barn, då med teckningar med älvan och trollet som motiv. Originalupplagans bilder var foton med naturmotiv, tagna av författaren, som är en av föregångarna i naturfoto hos oss.
Nu är det nästan glömt, kvaliteten då kan inte omtalas på samma dag som naturfotot nu. Men Kokko var pionjär vad gällde motiven och ihärdigheten i att nå dem.
Jag valde boken mest för att den hade koppling till dagens läge. Finländare kan reagera med varierande intensitet på krig ute i världen, men frasen ”ryskt anfallskrig” får alla minnets röda lampor att blinka. Kanske pappor i kriget i Ukraina också skriver sagor till sina barn.
Jag är född rätt många år efter krigsslutet. Mina föräldrar försörjde oss med jobb de tyckte var meningsfulla och pratade inte mycket om krigsåren utan såg framåt, som alla i Finland. De var glada mot sina barn, läste sagor och var generösa.
Men när de ibland sa ”under kriget”, om någon detalj som på ett ofördelaktigt sätt var annorlunda då, var det något med tonfallet. Jag fattade att ingenting – och särskilt inte jag – skulle kunna kompensera människor som mina föräldrar för det som hände då. Ordet ”kompensera” kände jag inte till, men barn kan alltid avläsa tonfall, de förstår med hela sin varelse.
Under kriget. Det kan bara förstås konkret. Brakar det lös hamnar man under hjulen, under historiens hjul, i underläge. I ”Jorden och vingarna” är perspektivet det låga, markbundna. Huvudpersonerna är så små. Kriget är bara indirekt en del av deras verklighet, kontakten med människor är sparsam.
Älvan Lucilla blir bestulen på sina vingar av den ondsinta korsspindeln. Många andra djur passerar, vissa är hjälpsamma, några självcentrerat pratsamma. Vesslan går till anfall och vill förgöra dem.
Bortom sagan pyr det större hotet, och det förändrar också riktningen på den. I stället för att glädjas åt att vintern viker och solen värmer måste Pessi och Lucilla ”bli vuxna”. I upplösningen får de plötsligt barn, en bebis som läggs i ett musselskal.
Neej, säger jag högt när jag läser det. I Jukka Parkkinens Kokko-biografi antyds att Yrjös hustru också tyckte att den lösningen var för pinsamt enkel. Men kanske är den bara ett uttryck för soldatens längtan efter familj och kärlek.
Krig backar alltid bandet, roller faller tillbaka på stereotyper, älvan blir mor och hemmafru i en håla på mossen. Och krig sparar alltid sin underkrigetbörda för framtiden, att bäras av dem som kommer efter.
Fördelningen av tyngden är orättvis, några bär bara lite, andra oproportionellt mycket. Jag kände inte av någon tyngd innan sagan om älvan och trollet slog an en bortglömd sträng, återkallade en stämning.
Då överrumplades jag så av den nedtryckande känslan att vara ”under kriget” att jag tappade bort orden och sumpade mitt bidrag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.