Dan Lolax 13.04.2018 04:00

Politiska beslut som är tagna med rädsla som den ytterst motiverande faktorn tenderar inte att ha ett bra utfall.
Det här av två skäl. Antingen är besluten, liksom rädslan själv, impulsiva, och deras konsekvenser inte tillräckligt övervägda.
Eller så är besluten kortsiktiga, avsedda att tjäna egna intressen mera än det allmänna goda. I sådana fall utnyttjas rädslan, men den tas inte itu med.
De flesta politiker som inte är renodlade populister skulle hålla med om att känslor och politik är en knepig kombination.
Engagemang behövs, ja, men politik får inte bli en vindflöjel i känslosvallet. Då förlorar den sin trovärdighet och sin långsiktighet.
Trots det här förekommer känslor – och uttryckligen rädslan – i politiken på ett inte alltid önskvärt sätt.
Antingen för att allmänhetens rädslor sammanfaller med politikernas, eller så för att det är svårt för en politiker att bortse från allmänhetens rädslor. Hur rädslorna bemöts kommer i något skede att omsättas i röster.
Det här blir väldigt tydligt i diskussionen om vargen.
”Så här kan det inte fortsätta”, skriver SFP:s partiordförande Anna-Maja Henriksson på kolumnplats i ÅU 9.4.
Kolumnen handlar om vargen – även om Henriksson också tar med skarv och fästing i resonemanget – och om hur människors oro är fullt förståelig och kräver ”omedelbara åtgärder” av regeringen.
Exakt vilka de här åtgärderna är kommer Henriksson aldrig fram till i kolumnen men gissningsvis handlar det om en intensifierad skyddsjakt på varg.
Tidigare har partikollegan Mats Nylund stött Antti Kurvinens (C) förslag om att aggressiva vargar ska få skjutas utan risk för lagliga påföljder.
Det lustiga, men talande, är att Nylund visat sitt stöd för en lagändring genom att kritisera Kurvinens sätt att försöka åstadkomma den, det vill säga genom en lagmotion.
Enligt Nylund tar Kurvinen en onödig omväg eftersom Centern leder Jord- och skogsbruksministeriet och har makten i vargfrågan. Nylund hoppas i VBL 5.4 att Kurvinen inte är ute och fiskar röster.
Ett annat sätt att tolka Nylund är att han inte vill att Kurvinen får tillfälle att ta åt sig av äran om det är hans motion, och inte SFP:s påstötningar, som leder till en ändring av jaktlagen.
Sådana rädslor väcker vargen också.
Tillbaka till Henrikssons kolumn.
Hon skriver att trygghet ”handlar om rätten att kunna röra sig utan rädsla.” Påståendet är inte oproblematiskt, för det kopplar en rättighet till en subjektiv känsla och knuffar ut diskussionen på hal is.
Förstå oss rätt: ingen ifrågasätter att vargobservationer gjorts, att det förekommit fall där husdjur, får, kor och rävar rivits och dödats av varg, och att det finns kommuner som ser sig tvingade att ordna skolskjuts på grund av vargpopulationen.
Problemet är att fakta och rädsla inte korrelerar.
Att se en varg på nära håll kan vara en upprörande erfarenhet. Att förlora ett husdjur till vargen är helt säkert en genuin förlust, liksom att förlora boskap kan vara det. Åtminstone är förlusten av ekonomisk betydelse.
Sådana här incidenter – beroende på hur ofta de förekommer – kan motivera att jaktlagen ses över.
Men på vilket sätt gör rädslan det?
Rädslan och, av någon anledning, speciellt rädslan för varg, delas också av dem som inte har erfarit något av det ovan nämnda och som inte har någon orsak att vara rädd.
Häri ligger rädsloretorikens trojanska häst: med den befogade rädslan följer också annat. Ulvar i fårakläder, om uttrycket tillåts.
Henriksson befarar att vargdebatten leder till en minskad tilltro till myndigheterna. Den risken finns, men lika sannolikt är att vargdebatten föds ur samma misstro.
Påståenden om rätten att röra sig utan rädsla fungerar därför bäst när det är klarlagt vems rätt till trygghet som är hotad och hur.
Enligt den senaste uppskattningen finns det mellan 150–180 vargar i Finland.
Antalet varierar beroende på när observationerna gjorts, och det ska sägas att siffrorna släpar efter: de här är från ett år sedan.
Vargpopulations storlek är ett debattämne, inte bara i Finland utan i flera västeuropeiska länder där varg igen observerats efter ett uppehåll på 100 år. Det här rapporterade Yle i januari (31.1).
Det är uttryckligen i dessa debatter som utgångspunkten för de politiska besluten ska vara det vi vet, inte det vi befarar eller är rädda för.
Jaktlagen kan mycket väl ändras för att intensifiera skyddsjakten på varg eller för att göra det lättare att försvara husdjur och kreatur mot vargattacker. Men den förändringen måste utgå från sakkunskap.
Kunskap förhåller sig alltid till fakta, och när omständigheterna förändras anpassas rekommendationerna enligt det.
Rädslan, däremot, gör inte det. Har man en gång accepterar den som ett tillräckligt argument kommer den alltid att kräva mera.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln