Anja Kuusisto 29.01.2019 04:00

Vart ska stegen styras först, rum A där klienten har ångest och ropar, rum B där klienten har liggsår och bör bäddas om eller rum C där klienten är alldeles för fysiskt aktiv för sitt eget bästa…
I en vårdares vardag, eller natt, är känslan av otillräcklighet vanlig. Det finns rutiner att följa, klara instruktioner, läkemedelshantering som följer strikta krav, måltider och hygientider, men ett stort problem kvarstår:
Vårdaren kan inte klona sig, hen har inte fler händer än två, fötterna rusar och hjärnan försöker hänga med. Eller tvärtom, hjärnan rusar och fötterna försöker hänga med.
Hur illa det kan gå när det har gått alldeles överstyr blev Finland varse om efter att Valvira i fredags stängde ett privat vårdhem i Kristinestad.
Esperi Cares Ulrika-hem blev exemplet på det här landets bottennotering i vård av äldre.
Tidigare i höst hade en klient dött under omständigheter som ännu utreds, personalen hade nyligen hotat med strejk, regionförvaltningsverket (RFV) hade knackat på både en och annan gång. Efter förra veckans besök kom stängningsbeslutet.
De äldre har inte kastats ut på backen, staden har tagit över vården.
JHL, fackförbundet för kommunalt och välfärdsanställda, skräder inte orden:
”Det här är bara toppen av ett isberg. Regeringen har pressat kommunerna för hårt med sänkta statsandelar och kommunerna köper äldreomsorg av den billigaste producenten. ”
Kanske är det JHL:s kritik som Juha Sipilä försöker besvara när han på söndagens frågetimme i Yle väljer att kommentera Esperi Care-fallet med två argument: Det här beror inte på nedskärningar från regeringens sida, och det här visar att tillsynen fungerar, regionförvaltningsverket (RFV) har skött sitt jobb och Valvira följde upp det.
Han har både rätt och fel.
Vem kan förneka att inte krass ekonomi finns i bakgrunden då kommuner köper äldreomsorg så billigt som möjligt, eller, sett ur producentsynvinkel, då äldreomsorg ska säljas till ett så konkurrenskraftigt – läs lågt – pris som möjligt.
Det kräver i förlängningen att omsorgen ska produceras billigt.
Visst, kommunerna har kvalitetskrav när de går på shoppingrunda, men producenterna tävlar med förhållandet pris och kvalitet.
Inte heller statsministern kan blunda för logiken i att färre avlönade händer ger lägre kostnader, mer vinst, för vårdproducenten.
Vi understryker: All privat äldreomsorg är självfallet inte av ondo. Utan den skulle vi vara i kris, i Egentliga Finland står den privata sektorn i dag för 48 procent av den intensifierade äldreomsorgen.
Rätt har Sipilä i att tillsynen fungerar. Om den sedan agerar tillräckligt snabbt kan diskuteras, men att vi har övervakande myndigheter i vårt land är inte tomma ord.
Här viker vi ut i en lokal parallell: Barnskyddskrisen och socialarbetet i Pargas. Ingen kan påstå att RFV:s prickningar skulle ha varit helt tagna ur luften. Den senaste tiden har våra reportage i stället för kris talat om en förbättrad arbetsmiljö. Det går inte att dra räta linjer här, men det går inte heller att påstå att klagomålen till verket har varit helt ogrundade och inte helt utan verkan.
Tillsyn finns, tillsynen fungerar. Det är en bra insikt.
Förra sommaren skrev Vasabladet om hur RFV påpekade brister vid två servicehem i Vasa, det ena i Attendos regi, det andra Esperi Cares.
Inspektören: ”Vi har noterat en ny trend i de privata servicehemmen. De har väldigt många timavlönade. Jag förstår att det är lättare för företaget att anpassa personalstyrkan till vårdbehovet men vårdkvaliteten lider”.
Trenden hon talar om är tyvärr vare sig österbottnisk eller tillfällig, den är nationell och pågående.
De timavlönade kan vara hur duktiga och utbildade som helst, det är inte där skon klämmer. Det handlar om hur hållbart vården är arrangerad.
Primärt handlar det ju om klienterna.
Vad gäller Sipiläs bemötande känns just det värst.
Att han inte i egenskap av statsminister tar tillfället i akt och beklagar det skedda, visar omtanke med klienter och anhöriga, sätter ned foten när det gäller kvalitetskraven i vården.
Sådana finns ju: Om 25 äldre i en intensifierad enhet under ett arbetspass vårdas av en sjukskötare och fem närvårdare ska personalen delas med antal klienter (6:25), och svaret, kvoten, blir 0.24.
Minimibemanningen är 0.16, nattetid duger kvoten 0.04.
Betänk siffrorna och vi kan alla förstå och rentav hoppas att personalen slår larm om inte minimikraven uppfylls. Det vi inte hoppas är att det blir personalens uppgift – vårdkvaliteten ska garanteras utan hot och tillsägelser.
Sådana pekpinnar kunde en statsminister komma med. Speciellt i en regering som har en viss vårdreform på gång.
Texten uppdaterad 07.25, en sats tillagd.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln