Ulla Bäckman i Ekenäs har beordrat många höga officerare att sitta still
Ekenäskonstnären Ulla Bäckman, 96, har ritat ända sedan hon var en liten flicka hemma i Lojo. Betygen visade bara tior i teckning.
Men någon porträttmålare skulle hon aldrig bli. Ändå har det blivit hundratals. Flera av dem hänger på Officersmässen vid Nylands brigad men också på många andra offentliga och privata väggar.
Kändistäta studier
År 1948, när Ulla Bäckman (f. Leman) var 21 år gammal, bestämde hon sig för Ateneum eller Konstindustriella läroverket i Helsingfors. Ulla och 180 andra sökte till kursen för reklamteckning och bokillustration. Bara åtta antogs. Ulla var en av dem. Dessutom hade de studerande en prövotid på tre månader.
På Ateneum studerade Ulla samtidigt som bland andra glasdesignern och formgivaren Timo Sarpaneva, grafikern Erik Bruun och Vuokko Eskolin-Nurmesniemi, en av Marimekkos ledande formgivare.
– Det finns många kändisar bland mina studiekamrater.
Under studierna bodde Ulla som inneboende ”hos någon tant”.
– Det var inte så roligt. De var så stränga. Jag fick inte ha gäster eller någonting.
Jag hade inga pengar till mat och allra minst till att gå på bio. Men många andra var svältande konstnärer.
Till helgerna reste Ulla hem till Lojo där hennes mamma lagade mat som Ulla sedan tog med till Helsingfors – mat som dock ofta surnade eftersom Ulla inte hade något kylskåp.
– Jag var mager och hade anemi. Mina föräldrar var fattiga och jag hade fyra syskon. Jag hade inga pengar till mat och allra minst till att gå på bio. Men många andra var svältande konstnärer. Mycket av livsmedlen var fortfarande på kort efter kriget. Men jag har aldrig tyckt att jag haft det dåligt eller varit avundsjuk på andra. Jag var nöjd med livet.
Efter den treåriga utbildningen, 1951, fick Ulla jobb på Suomi-Filmi där hon tecknade och textade för filmer.
– Det sysslade jag med tills Göran hittade mig och jag följde med honom till Ekenäs.
Kristoffer NöjdI Ekenäs hade Ulla inte samma möjligheter att utöva sin konst professionellt. I stället hann hon jobba som dekoratör, som kassörska på bank och som bokförare. Hennes sista mer traditionella jobb var som företagare.
Ulla drev en tid på 70-talet en liten pappers- och leksaksaffär på den söderströmska gården på Kungsgatan i Ekenäs. Men tanken att börja måla igen fanns alltid där. Affären på Kungsgatan skulle bli avgörande för detta.
När Ulla redan var över 50 år gammal, 1978, målade hon på skoj av en bild hon hade sett i tidningen av president Kekkonen i indianskrud.
En förbipasserande fick syn på bilden som Ulla hade lagt i butikens skyltfönster och frågade om hon inte kan få ett porträtt på sitt barnbarn.
– Efter det började det komma förfrågningar i mängder. Det var kö till slut. Ett år målade jag 50 barnporträtt. Men jag var ju så billig. Jag tyckte inte jag kunde ta så mycket betalt eftersom det var så roligt.
Efter att ha varit produktiv en tid ordnade Ulla en utställning i Ekenäs stadsbibliotek. En av målningar föreställde polismästaren Åke Lindholm.
Det ståtliga porträttet gick inte officerskåren obemärkt förbi och Ulla fick frågan om hon kan måla officersportätten till Dragsvik.
Efter hand blev hon kontaktad också av andra truppförband och enheter inom försvarsmakten och målade sedan porträtt som hänger på bland annat huvudstaben, i Tavastehus, Vasa och S:t Michel.
Ulla har också förevigat bland annat politiker i Ekenäs och chefsläkare på sjukhuset.
Kristoffer NöjdUlla minns mötena med officerarna med värme.
– De var bildade och trevliga allihop. Man kunde prata med dem om vad som helst. Det var en trevlig tid, säger Ulla.
Officerarna kom hem till Ulla på Rosenvägen i Ekenäs. Vanligtvis var det fråga om sex stycken sessioner som varade i två timmar. När en timme hade gått drack man kaffe som hennes man Göran hade kokat.
För att få alla hederstecken och gradbeteckningar rätt tog hon också ett foto på dem hon avbildade.
– Jag målade bara ansiktet medan de satt modell. Annars hade det blivit för mycket sittande.
Bland de avporträtterade finns bland andra generalerna Gustav Hägglund och Adolf Ehrnrooth. Den senare besökte hon till och med i hans strandvilla i Kakskerta i Åbo.
– Jag har också målat Hägglunds stövare, minns Ulla.
Kristoffer NöjdUlla har dessutom målat ett stort antal akvareller med Ekenäsmotiv. Hon hade en stående beställning hos Schöns ramaffär.
– Jag har nog målat Knipan tiotals gånger.
Presidentparet Halonen-Arajärvi har Unicefdockor med ansikten målade av Ulla.
Men nu är det slut.
– Jag har så dåliga ögon. Jag skulle inte klara av det. Det sista tavlan jag målade var av grannens hus. Jag har inte ens försökt sedan dess.
Ingen har egentligen vetat att jag har en konstutbildning. Så man såg mig kanske mer som en hemmafru som höll på med lite konst.
Även om Ulla Bäckmans tavlor hänger i många Ekenäshem och i militärens byggnader, har hon inte fått något namn om sig nationellt, såsom flera av hennes samtida studerande på Ateneum.
– Jag kunde inte bli så känd på en liten svensk ort. Finskspråkiga tidningar skrev aldrig om mig. De vet inte vem Ulla Bäckman är. Och jag jobbade ju inte som konstnär när jag kom till Ekenäs. Ingen har egentligen vetat att jag har en konstutbildning. Så man såg mig kanske mer som en hemmafru som höll på med lite konst. Nu vet man väl inte ens att jag lever.
Ulla har varit mångårig medlem i Ekenäs konstförening men har kanske saknat ett större konstärligt sammanhang.
– I allmänhet känner folk inte så bra till konst och därför uppstår inte diskussioner om konst. Det är lite synd.
Kristoffer NöjdTrots att enbart de militära porträtten kan räknas i hundratal hade Ulla aldrig trott att hon skulle bli porträttmålare.
– Tanken var att jag skulle bli illustratör. Men jag hade inte tillräcklig fantasi för att hitta på figurer och veta vilken stil jag skulle använda. Men vi hade levande modell i tre timmar varje dag på Ateneum. Så nog lärde man sig rita människor alltid.
Men det har också funnits kritiker. Åtminstone en. Porträttmålandet för Dragsvik tog slut efter 2008 då en på den tiden framstående SFP-politiker i tidningen undrade varför staden ska ha samma hovmålare som målat ”skräckkabinettet” i Dragsvik.
Ulla skrev ett julkort till honom där hon meddelade att hon slutar med porträtten och rekommenderade i stället en konstnär från Vasa, vars verk hon inte är så förtjust i, att komplettera ”skräckkabinettet”.
– Vad skulle officerarna ha sagt om jag hade porträtterat dem lika vagt som man avbildade Tarja Halonen? Ett porträtt ska likna. Det ska vara stiligt. Alla medaljer ska synas. Modellen ska vara nöjd med slutresultatet, även om det kanske blir lite att försköna ibland. Jag fick många tackbrev, även av officerare.
Kanske för att du förskönade dem lite?
– Det kan hända.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.