Ukrainsk manifestation i Åbo visade krigets fasor: ”Vi vill berätta för dem vad det är de stöder”
Längs med den asfalterade stigen som går genom Vårdbergsparken från det ryska konsulatet upp mot observatoriet ligger de utspridda, ett tjugotal av Åbos ukrainare.
Orörliga ligger de där – vissa är bakbundna, andra ihopkurade i fosterställning.
Bland dem ligger dockor, barnskor, väskor och andra vardagsartiklar, och det hela målar en makaber kontrast mot den strålande vårsolen som leker över parken, som precis har börjat vakna till liv efter vintern.
På asfalten mellan de orörliga kropparna finns slagord skrivna på ukrainska, där finns röda droppar, som blod.
Det är tyst. Väldigt tyst.
Robin SjöstrandMen det är inte riktigt blod, inte här, inte i dag. Åbos ukrainare har samlats för att synliggöra det hemska som händer i deras hemland, för att protestera mot angriparen där de kan.
– Vi är här för de som är kvar där hemma, för deras skull. För de som har dödats, våldtagits och torterats av ryska soldater i Mariupol, Botja och alla andra ställen i Ukraina. Ryssarna mördar civila på hemska sätt i mitt hemland, säger Yevheniia Saianna, med en röst som växlar mellan kall ilska och tårar.
Yevheniia jobbar i Finland och har bott här i ett år, men säger att hon känner sig som en flykting sedan kriget kom. Hon är arg och förtvivlad och orden räcker inte till när hon ska beskriva hur hon känner.
– Det gör bara ont.
Stannar i Finland för barnens skull
De som har samlats utanför konsulatet, ett drygt trettiotal, är både flyktingar och ukrainare som bor och jobbar i Finland.
Robin Sjöstrand– Vi är här för att de som jobbar på konsulatet stöder Ryssland, de stöder kriget och vi vill visa dem vad de stöder, säger Yevheniia.
Yevheniia får hjälp med finskan av Ruslana Peltonen.
Ruslana har bott 15 år i Finland och har man och tre barn här. Annars hade hon varit i Ukraina, säger hon med hård blick.
– Jag har utövat skytte som hobby och det känns hemskt att inte kunna vara på plats och hjälpa till just nu. Hade jag inte fått något gevär hade jag kokat mat, blandat Molotov cocktails eller vad som helst, bara jag hade kunnat hjälpa.
Laura DennessioukHennes äldsta son gör sin militärtjänst i Finland just nu och Ruslana säger att hon inte ens vill tänka på hur det vore om han tvingades ut i krig.
I vagnen bredvid henne ligger den största orsaken till att hon inte åkt tillbaka för att försvara sitt hemland. Hon varken kan eller vill lämna den yngsta sonen, som bara är tio månader.
– Barnen är vår framtid och jag behövs här. Men jag har sagt till min man att om de yngsta bara hade varit lite äldre, då hade jag inte varit kvar i Finland.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.