TYT:s första pjäs i Konstens hus handlar om Andrées katastrofala ballongfärd men föreställningen själv landar rätt
Turun Ylioppilasteatteris första föreställning i Konstens hus, ”Kuin kotkat jäällä” (Som örnar på isen) handlar om S.A. Andrées polfärd, tillsammans med Knut Fraenkel och Nils Strindberg . Det var ett projekt som lyfte påhejat av en hel nation och landade i iskall katastrof.
De vita väggarna i den nya spelplatsen lämpar sig väl som polarbakgrund, men som teaterutrymme behöver lokalen en del framtida omsorg.
Inspiration ur forskning
Pjäsen är inspirerad av Bea Uusmas målmedvetna forskning kring expeditionens tragiska slut, som blev en prisbelönt och bästsäljande bok för tio år sen.
”Jag fotograferade sidorna där expeditionens absurt undermåliga utrustning beskrevs, och skickade till min bror”, skriver regissören Helka Ermala i programbladet. Brodern är Olavi Ermala , som står för manus. Regiassistenten Helvi Ermala är deras syster, och att tänka på uppsättningen som en dynamisk syskonexpedition, på lek och allvar, kan ge ett litet återspeglande medvärde.
Optimism möter verklighet
Utgångspunkten är efterkonstruktionen, genomsyrad av bättrevetande och förvåning. Men attityden förändras ju närmare man granskar hela företaget. Föreställningen strävar inte efter att komma personerna in på livet, utan beskriver det som sker då en alltför optimistisk vision möter en hårdför verklighet, där problemen inte presenterar sig var för sig som på skrivbordet, utan alla på en gång och med förödande resultat.
”Kuin kotkat jäällä” är en komprimerad helaftonspjäs, för lång för att vara en enaktare, fastän förloppet också kunde återges oavbrutet. Men när andra avdelningen börjar har mer än tre decennier förflutit och de tre hittas döda, djupfrysta.
Försiktiga skratt
På TYT:s scen uppstiger personerna från det döda när berättelsen börjar kartlägga vad som kan ha skett. Då lämnar man också mycket av greppet från inledningen, där det blir många korta scener och fokus på förberedelsens komiska detaljer.
Ibland tänker man att teatern i dag verkar osäker på om publiken finns där om den inte skrattar, men publiken på TYT skrattar bara försiktigt prövande och ger sig sedan till känna genom en stegrad, tyst uppmärksamhet, lätt att ta på.
Ser på kollektivet
Det ganska robusta greppet kan också anpassas till allvar och tragik. Och det bästa med dramaturgin är att den tittar mindre på individer och mer på ett kollektivt skeende. Publiken räknas också in, för en del av andra akten är en åskådlig återgivning som har föredraget som förebild.
Personerna behöver ingen psykologisk nyansering, de får djup genom det som drabbar dem och hur de möter det. Det betyder inte att porträtteringen är vag. Jii Vennalas Andrée blir en nörd av rang, oförmögen att lyssna när planen en gång är uppgjord, Arttu Tikkanens Strindberg är från början oroväckande optimistisk, heroisk men vek.
Tara Salakoski för in en brysk kantighet i expeditionsmedlem Fraenkels gestalt. Han blir den som tar på sig det mesta av kroppsarbetet när haveriet är ett faktum och gruppen har en oändlig vandring över packisen framför sig. Det är ödsligt med sceniskt snyggt beskrivet: att gå och gå och inte ge sig åt uppgivenheten.
Sex skådespelare
Pjäsen har sex skådespelare och övriga roller, studenter, journalister, Strindbergs fästmö, ballongduk, isbjörnar, med mera gestaltas av Saana Niemi , Joona Pyökki och Aino Aavaluoma. Stiligast är det när de till slut uppträder samtidigt som samma gestalt, som en av dem som upptäckte lämningarna av expeditionen. Det ger berättandet en understruken pondus.
Varför behöver man en pjäs när det redan finns så mycket utförligt berättat? Kanske för att förkroppsliga berättelsen om hur det kan gå i projekt som formats av hybris och giriga förväntningar – att sträcka sig efter hur det känns, utan sensmoral.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.