Anja Kuusisto 01.08.2020 05:30

För två år sedan, i mitten på juli 2018, var Centerns popularitet enligt en gallup beställd av Helsingin Sanomat 15,3 procent.
Då var Juha Sipilä statsminister och när HS ber honom om en kommentar om partiets så låga understöd hänvisade han till ansvarstagandets börda. ”Politiker måste tåla kritik, det krävs ansvar och då kan gallupsiffrorna dala”.
Efter riksdagsvalet och ordförandebytet skulle pendeln svänga. Men Katri Kulmuni blev inte det som Centern hade hoppats på.
I flera gallupar under våren och sommaren har C:s understöd legat under 12 procent. Partihistoriskt är det katastrofalt.
Kulmuni, vald till ordförande för ett år sedan efter en jämn kamp mot Antti Kaikkonen, var brutalt ärlig i en intervju i HS i vintras.
Hon sa att C kanske inte är ett större parti än det understöd som partiet får, att siffrorna kanske motsvarar dagens väljarbas.
Sådant säger man inte offentligt – åtminstone inte enligt en del partibröder och -systrar. Men i intervjuer gjorda bland Centerns anhängare beskrivs hon också som intelligent, duktig och som en sann centerpartist med glöd.
Det finns ett men – hon verkar ibland ha en oförmåga att ana sig till, eller alls förstå, omgivningens reaktioner och signaler.
Att en minister ordnar en omröstning på Instagram om barnen på Al-Hol-lägren var ett tecken på det bristande omdömet. Då hon insåg omgivningens reaktioner bad hon hastigt om ursäkt.
Lite senare, i början på juni, räckte det inte med en ursäkt.
Finansministern hade skaffat sig personlig konsulthjälp och utbildning för över 50 000 euro, betalda med ministeriets medel. En av hennes medarbetare var visserligen upphovsmannen bakom arrangemangen, men hon gjorde det enda rätta. Hon avgick och betalade tillbaka pengarna.
För att i nästa stund meddela att hon inte vill avstå från ordförandeposten.
Det är således en sittande ordförande som Annika Saarikko utmanar.
Gallupsiffror har redan längs med vår och sommar hunnit berätta att hon är mer populär bland Centerns delegater än sittande ordförande.
Tvåbarnsmamman Saarikko, som länge också varit kommunpolitiskt aktiv i Åbo, har flyttat ”hem” till landet, till Oripää.
Det är en profil som passar en centerpartist mycket bra. I fråga om Centervärderingar lär det nämligen vara svårt att hitta skillnader mellan Kulmuni och Saarikko.
Men då den ena har en rad med offentliga tabbar bakom sig, och den andra återvänder till rampljuset från en mammaledighet, är det mycket annat än enbart gallupsiffror som talar för Saarikko.
När Saarikko meddelade om sin kandidatur i torsdags kunde man också höra nyansskillnader i hur hon betonade värdet av regeringssamarbetet, sin tillit till centerpartisterna, sin tro på partiets framtid.
Ändå underströk också hon att hon inte kan lova partiet något stort uppsving. Hon säger sig vilja kämpa för det. Det är en tydlig signal om var partiet står.
Både Kulmuni och Saarikko önskar att de skulle få ytterligare en medtävlare. Delningen av partifolket under förra ordförandekampen ligger endast ett år tillbaka i tiden. Ändå har Kulmuni hunnit basunera ut vilka stödtrupper och namnlistor hon samlar – igen skramlar elefanten i glasbutiken.
Ordförandekampen ger partiet en hel del synlighet och de två kandidaterna – båda mellan 30 och 40 i ålder och kvinnor – vet att en manlig kandidat skulle behövas. Det skulle bredda partiets profil utåt.
Spekulationerna är i full gång. Till ordförandevalet är det en dryg månad.
Kandidatspekulationer ger också synlighet. Men inte ens det ger det där lyftet som partiet egentligen är ute efter.
Centervärderingarna kunde till och med tänkas få en skjuts i coronapandemins tid, då livet på landet lockar många fler än förr. Centern är också stark i många andra nordiska länder.
Hos oss har partiet redan under en längre tid liksom lyckats slå knut på sig självt, där i partifältets mitt.
En ordförande som vacklar så mycket i sina åsikter att hon söker stöd i Insta-omröstningar, eller går till strid genom att splittra mer än att så, hon kan inte lösa upp den knuten.
Frågan är om Saarikko kan. Möjligen får hon den att bli lite lösare.
Mest sannolikt väntar en tung höst. På våren blir det kommmunalval. Senast då borde C:s popularitet ha stigit rejält då partiet fortfarande aspirerar på att höra till de tre stora i Finland.
Inför tv-kameror i torsdags gav Saarikko C lite bättre självkänsla genom att säga: Det duger inte att med att snegla på vad andra gör, ett parti bör bedriva sin egen politik och göra det trovärdigt. Sen är det väljarna som avgör.
Knuten blev lite lösare, men den sitter envist där.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln