”Tvångsryska”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den är omöjlig att undvika – diskussionen om ”tvångssvenskan”. I tidningsspalter, kommentarsfält och i offentliga och privata samtal återkommer slående förutsägbara argument: obligatoriet föder motvilja mot språket, språkstudiet hindrar studenter från att få sin examen och eleverna kommer aldrig att ha någon praktisk nytta av svenskan – som dessutom symboliserar en främmande makts förtryck.
Som historiker fascineras jag av paralleller mellan dåtid och nutid, och varje gång jag hör argumenten slås jag av likheterna mellan dagens debatt och den som fördes i Finland för tvåhundra år sedan. Då hade Finland för ett årtionde sedan lösgjorts från Sverige och förvandlats till ett särförvaltat storfurstendöme inom Ryssland.
Den geopolitiska omvälvningen aktualiserade frågan om språkförhållandena i landet, bland annat om på vilket språk kommunikationen mellan Finland och Ryssland skulle ske. Rent praktiskt utgjorde språket inget större hinder. Svenskan kvarstod som storfurstendömets interna administrationsspråk, och med ryska myndigheter kommunicerade de svenskspråkiga finländska tjänstemännen tämligen obehindrat på tyska, ett viktigt språk inom den ryska administrationen, och franska, tidens lingua franca och de ryska högre samhällsskiktens samtalsspråk långt in på 1800-talet.
Hetsig debatt – om än inom en begränsad krets – väckte däremot frågan om det ryska språkets framtida ställning i Finland. Frågan hade en symbolisk dimension. För att främja ett kulturellt och symboliskt närmande mellan storfurstendömet och Ryssland framförde självaste kejsaren Alexander I tidigt ett önskemål om att finländska tjänstemän i framtiden skulle behärska ryska.
Den finländska politiska eliten, mån om att tillmötesgå kejsaren, stödde tanken, men hade samtidigt krassare realpolitisk hotbild i åtanke. Om Ryssland någon gång i framtiden skulle kräva att ryskan blev administrativt språk i Finland var ämbetsmän med kunskaper i ryska en garanti för att tjänsterna skulle kunna behållas i finländares händer.
På 1810-talet blev ryskan – ett språk som få i storfurstendömet behärskade och som man saknade praktisk erfaranhet av att undervisa i – ett obligatoriskt ämne i Finlands trivialskolor, läroverk och vid universitet. Ämnet stötte från början på häftigt motstånd från elever, studenter och allmänheten. Kritiken riktade sig delvis mot missförhållanden som bottnade i praktiska omständigheter som avsaknad av lämpliga läromedel och behöriga lärare. I
huvudsak var kritiken dock av principiell art, särskilt efter att det från 1817 blev obligatoriskt för blivande tjänstemän att visa prov på kunskaper i ryska i ämbetsexamen. Något senare blev ryskan också ett obligatoriskt språk i studentexamen.
Det är i det här sammanhanget man hittar de så välbekanta argumenten, som rakt av kunde vara hämtade ur dagens debatt. Olika källor avslöjar att ryska språket i skolor och vid universitet blev föremål för ”ungdomens löje”, att både elever och lärarkolleger betraktade rysklärarna som ”ett Bihang det man gerna ville blifva af med” och att undervisningen upplevdes som slöseri med tid eftersom den ändå inte ledde till att studenterna behärskade språket. Elever klagade över att de aldrig skulle behöva ryskan och att de hellre skulle lägga tid och energi på att lära sig andra språk som de hade mera nytta av.
I mera politiskt laddade termer lyfte man fram att ryskan symboliserade en ”främmande makts förtryck”. Universitetets vicekansler J.F. Aminoff konstaterade i ett brev att ingen författning ”gjort mera ondt” än den som tvingade finländarna att visa prov på kunskaper i ryska, och som fått som följd att många ”emot detta visserligen oskyldiga språk fådt en oöfvervinnerlig motvilja”. En del studenter uttryckte sin åsikt genom att efter avlagd examen demonstrativt marschera till åstranden för att slänga de förhatliga läroböckerna i ryska i Aura. Delvis på grund av det häftiga motståndet befriades allt fler grupper efter hand från kraven på kunskaper i ryska och obligatoriet avskaffades.
Under resten av storfurstendömets tid behärskade en förhållandevis liten andel av finländarna ryska grundligt. De som lärde sig språket var framför allt personer som siktade mot storfurstendömets högsta statliga positioner, som gjorde karriär inom den ryska civila förvaltningen eller militären och folk verksamma inom handel, kultur och vetenskap i Ryssland. På ett professionellt plan – men även på ett individuellt – öppnade kunskaperna för mångsidiga karriärmöjligheter. Kunskaperna blev också viktiga när den hotbild som de tidiga förespråkarna för ryskstudiet hade förutsett besannades. Då företrädare för äktrysk patriotism i slutet av 1800-talet aggressivt gick till angrepp mot Finlands särställning var en förutsättning för att kunna försvara finska intressen att det fanns någon kunde ta pulsen på stämningarna i Ryssland och få en uppfattning om de ideologier som var i rörelse.
Johanna Wassholm är historiker vid Åbo Akademi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.