Pia Heikkilä 14.03.2023 05:00

Var ligger felet då så många känner sig överbelastade på jobbet?

Den stridbara svenska skribenten Hanne Kjöller har gjort sig känd för att hävda att det inte främst är ”fel på strukturen”.

På ledarsidan i svenska tidningen Dagens Nyheter driver hon (till exempel 1.3 2023) resonemang som efterlyser större individuellt ansvar: ”Visst är det bekvämt med en diagnos som lägger ansvaret på omgivningen. Men det är över oss själva och våra egna val vi har kontroll.”

Sverige är det enda landet i världen med den officiella diagnosen utmattningssyndrom. Det är den enskilt vanligaste sjukskrivningsdiagnosen i Sverige.

Men samma mönster är bekant också i Finland.

Hos oss befinner sig var fjärde under 36-åring i riskzonen för utbrändhet på jobbet, visar en färsk undersökning.

Samma ålderskategori – dagens unga vuxna – protesterar dessutom gärna mot en arbetsmoral där livet kretsar kring arbete.

Skryt om överlånga arbetsdagar, mördande arbetsresor och ständig multi-tasking är inget som imponerar på generation Z.

Ändå blir de utbrända.

Är då inte felet strukturens?

Med frågor som nationens skuldsättning, hållbarhetsgap och arbetskraftsbrist på politikens to-do-lista är det givet med brandfacklor kring arbetslivet inför riksdagsvalet.

I spetsen går SDP som har värmt upp förslaget om fyra dagars arbetsvecka och i lag vill förbjuda chefer från att kontakta anställda efter arbetstid.

Som ett eko mullrar Finlands Näringsliv EK, Finlands Företagare och Samlingspartiet ”nej” till kortare arbetstid.

Skyttegravarna grävs enligt vanligt mönster.

Samtidigt tvingar verkligheten också arbetsgivarsidan att förhålla sig till ropen på hjälp.

I Finland sjukskrivs man inte för utmattningssyndrom utan i stället med diagnoser som ångest eller depression då man inte längre orkar gå till jobbet.

Men berättelsen är den samma: orimliga krav, för högt tempo, för krävande chefer.

Ingen lyckad kombo i tider där tillväxten hotas av arbetskraftsbrist.

Hanne Kjöller i DN kontrar med att ifrågasätta det ”toxiska narrativ” som odlas i vad hon kallar den mediala svenska utbrändhetsepidemin.

Burn out drabbar kvinnor oftare än män vilket får liberalfeministen Kjöller att påminna om att det tuffare tempot på arbetsmarknaden ingalunda är en ensam belastande faktor: förutom att lyckas på jobbet ska man vara vältränad, snygg, med tjusigt hem, lyckade ungar, trendiga fritidsintressen och utlandssemestrar.

Receptet till de utbrända är därmed: sänk de personliga kraven i stället för att passivt ”bli sjukskriven”.

Det finns utan vidare medskapare till narrativet om dagens arbetsliv som har skäl att se sig i den spegel som Hanne Kjöller sträcker fram.

Rentav kan vi alla behöva påminnas om att det även i individualismens tidevarv finns stora berättelser som göder sig själv, ibland alldeles för slentrianmässigt.

Men det gäller, som vanligt, att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Den kollektiva förtvivlan i vårdbranschen stoppas inte av att kvinnor sänker sina personliga livsförväntningar.

Småbarnspedagogiken blir inte attraktiv med billigare metoder än högre lön och fler kolleger.

Busschaufförerna får inte fler kisspauser av att ändra sin attityd och det är inte hugget i sten att produktiviteten i kontorslandskapen är optimal just fem dagar i veckan.

Samtidigt stjäl byråkratisering och förpappring tid från de egentliga arbetsuppgifterna. Vinstkraven ökar.

Och generation Z kommer att fortsätta stå upp för rimliga arbetsvillkor och bättre chefer.

Världens lyckligaste folk är fostrat av frihet, ansvar och fungerande strukturer.

Politikens roll är att hålla balansen mellan dessa tre hyfsat vettig.

Att ta sats ur skyttegravar är svårt men insatsen är hög: kommande generationer måste upp på kärran och utbrändhetsspiralen måste stoppas.

Hur en eventuell kommande blåröd regering tänker kompromissa kring detta kraftigt ideologiserade ärende får självfallet följder för valets stridsfråga nummer ett: Den finländska ekonomin.

Pia Heikkilä
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln