”Få saker är så skrämmande som en amper glesbygdsdam som inte får gå på sin vävkurs” – nya stormar väntar regeringen
Knappt har riksdagens talman, Sannfinländarnas Jussi Halla-aho, hunnit läsa upp resultaten från riksdagens förtroendeomröstning för regeringen förrän kaffebordens vadslagningsbyråer är i full gång.
Hur länge dröjer det innan följande förtroendeomröstning blir aktuell?
Något sådant som arbetsro kan Petteri Orpos regering förmodligen bara drömma om, nu när den ska komma igång med sitt tuffa och i mångas ögon mycket hårda regeringsprogram på riktigt.
Att 21 riksdagsledamöter, både när det gällde förtroendet för sannfinländska ministern Wille Rydman och regeringen som helhet, röstade blankt visar att det finns ett större missnöje än vad enbart nejsiffrorna på 65 visar.
De sju som var borta, bland dem SDP:s Eeva-Johanna Eloranta och Samlingspartiets Saara-Sofia Sirén från Egentliga Finland, hade knappast heller alla råkat bli förkylda just den här dagen.
Den som vill kan läsa in starka ställningstaganden också i de här siffrorna.
Att ännu fler, 23 riksdagsledamöter, röstade blankt när det gäller finansminister Riikka Purra, också från Sannfinländarna, stärker inte heller hennes position med tanke på framtida utmaningar.
Hur hon som finansminister ska kunna motivera de nedskärningar som väntar för partiets egna väljare ute på glesbygden och i förorterna är en gåta.
Regeringen har fått förtroendet av 106 riksdagsledamöter att fortsätta.
Centern meddelande redan i förväg att partiet kommer att rösta blankt.
I och med att SFP också kunde rösta för regeringen då statsrådets meddelande ansågs tillräckligt blev det ingen regeringskris. Den här gången.
Samhällsdebattören och tidigare SFP-ordföranden Pär Stenbäck, som deltog i Yle Vegas Slaget efter tolv strax före förtroendeomröstningen, säger att det också blir intressant att se vilket av de tre huvudsakliga regeringspartierna som tröttnar först.
KD räknar han inte ens med.
Enligt Stenbäck är bristen på förtroende inom regeringen så stor att han inte tror att Orpos regering sitter fyra år.
– Om ingen annan har tröttnat före det så kommer Sannfinländarna senast efter tre år att lämna regeringen, eftersom partiets väljare vill se ett klart populistiskt grepp. Det tär för mycket på partiets understöd internt, om partiet fortsättningsvis är med i regeringen när valet närmar sig.
Som en drunknande i svår sjö har statsministern klamrat sig fast vid regeringsprogrammet som en räddningsplanka, när stormen om rasism och rasistiska ministeruttalanden har blåst som värst under sommaren.
Statsrådets meddelande om främjande av likabehandling, jämställdhet och icke-diskriminering i det finländska samhället blev en livboj, som fick regeringen att lyckas sparka sig upp till ytan och hålla sig flytande. För stunden.
Men när den här stormen har bedarrat är det dags att visa vad man går för och börja skära ner, med de krafttag som har utlovats.
Det kommer inte att bli populärt.
När tanterna i glesbygden inte längre har råd att gå på medborgarinstitutets vävkurs på torsdagsförmiddagarna och när kursen i hur man gör svampkorgar av gamla kaffepaket dras in för att regeringen skär ner på bidragen till den fria bildningen, då blir det allvar.
Det finns få saker som är så skrämmande som en amper glesbygdsdam som inte får gå på sin vävkurs.
Regeringen må ha överlevt sin första krisperiod, men nya kriser står redan och lurpassar bakom närmaste hörn.
Det finns så mycket i regeringsprogrammet som får så stora konsekvenser för så många, att de regeringspartier som har tummat på sina värderingar redan nu, kommer att få tumma än häftigare, då allt som finns med i programmet ska genomföras i praktiken.
Så länge den här regeringen sitter kvar, kommer partiledare som SFP:s Anna-Maja Henriksson att få finslipa förklaringarnas konst.
Förklaringarna kommer nämligen att prövas, gång på gång när nästa storm kring den här regeringen blåser upp.
Sommarens rasismdebatt kommer att följas av fler ifrågasättanden av regeringens handlingskraft och styrförmåga. Och interna styrka. Eller ska vi kanske hellre tala om svaghet.
Att en riksdagsledamot från ett regeringsparti under en debatt om regeringens arbete mot rasism helt medvetet använder ett djupt kränkande ord är helt oerhört och naturligtvis en provokation.
Men det är den här typen av provokationer som visar hur rakryggad eller ynkryggad den sittande regeringen är.
Balansgången på den slaka linan fortsätter.
Hej Tom Bergman! Tack för din respons! Opinionstexter kan läsas och tolkas på olika sätt. De formuleringar som du tar fasta på kan också ses som ett uttryck för en styrka, envishet, uthållighet och kamplust, som inte låter någon trampa på en hur som helst. Med önskan om ett soligt veckoslut! Carina Holm, ledarskribent, ÅU
ÅU:s beskrivning av glesbygdens invånare är rent utsagt upprörande. Kvinnor i Pargas, Nagu, Korpo, Houtskär, Iniö: känner ni igen er? Att den nästan hånfulla beskrivningen på er står att läsa i er egen lokaltidnings ledare som (då den inte råskäller på vår borgerliga regering) handlade om bl.a. respekt, jämställdhet och likabehandling.
Satir är ingen lätt konst. I sämsta fall förstärker den bara fördomar och förklenande stereotypier.
Tom Bergman
Amper skärgårdsgubbe, lätt alkoholiserad tjuvjägare