Tritonus förde mig tillbaka till musiken
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag var inte särskilt förtjust i Kjell Westös senaste roman ”Tritonus”. Men en sak gjorde den med mig: Den ledde mig tillbaka till musiken.
Medan jag läste irriterades jag över det ständiga name-droppandet av kompositörer och verk. Det var d-mollkonserter hit och allegro-satser dit. Berömda inspelningar och legendariska tolkningar. Men då jag läst klart blev en gnagande känsla kvar i mig: hur var det nu Brahms lät igen? Eller Bach eller Mahler?
Länge bortglömda synapser i hjärnan aktiverades.
Jag slutade sjunga i kör för över 20 år sedan, trött på den inåtvärmande kultur som spreds i en del av kretsarna. Då förlorade jag också kontakten till något som var viktigt för mig, men som jag inte förstod att sakna på många år.
Inte lyssnade jag på musik heller. Runtomkring mig fanns ständigt det pockande bruset från barn och kolleger och chefer och deadlines, senare kom de oupphörliga plingen som inte tystnar fast de blev ljudlösa. Då det någon gång var tyst i hjärnan fanns inget rum för musik.
I år och särskilt i höst har det varit tystare runtomkring mig än på länge. Så jag körde till elvaruhuset och köpte en alldeles egen liten bärbar högtalare. Den duger egentligen inte på långt när för Sibelius eller Beethoven, men jag har aldrig varit någon finlirare så jag nöjer mig.
Jag hittade Tritonus spellistor på Spotify. Nu har jag lyssnat på Mozarts klarinettkonsert i a-moll otaliga gånger. Jag har hittat till ciceronen Bertil Blom i Svenska Yles ”Den klassiska kvällen” på Arenan och nya världar öppnar sig. Allt det där som jag förr kände till får jag söka rätt på igen.
Människans vandringar i sitt eget innersta solsystem är outgrundliga. Cirklar öppnar sig och vissa sluts igen. Balansgången på grundtonen från de allra tidigaste åren kan föra ut på sidospår men dragningskraften tillbaka är stark. Det visste Kjell Westö när han skrev ”Där vi en gång gått”. Vi är bundna av generationernas kedja och just då vi tror att vi brutit oss loss fångas vi igen av magnetfältet.
Jag läser på sociala medier om #oikeusmusiikkiin (rätten till musik). Mitt hjärta blöder för förlusten av ögonblickens konst under detta år. Men då larmet har stillnat omkring en kan en dörr som stått på glänt plötsligt öppnas på vid gavel. Det enda som behövdes var ett par spellistor och en högtalare.
”Tacet” betyder att en stämma tystnar. I min inre orkester ljuder den nu igen. Djävulsintervallet tritonus återförde mig till harmonierna från förr. Det knappt hörbara pianissimot har övergått till jubiloso. Glädjen som strömmar in är lika storslagen som i Händels halleluja.
Och till hösten ska jag nog börja sjunga i kör igen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.