Trettondagen, röd dag
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Trettondagen, jullovets söta eftersmak. Men vet ni varför den firas? Medier som behöver spaltfylla i helgnumren frågar med stora bokstäver. Vi vet. Kaspar, Melchior och Balthasar, de tre vise männen. Kyrkohistorien har samlat annat också på trettondagen, men vi minns de tre vise bäst.
I minnenas album var trettondagen också Eivors födelsedag, kalaset kunde vara en ganska uppkäftig tillställning. När gräddtårtan var glömd och smält började terminen. Det var ofta mycket snö vid trettondagen, kanske tog vi skidorna till skolan.
Fina skidspår gick vintertid parallellt med vägen, utom räckhåll för snön som plogbilen vräkte ner. Det var ett barnnöje att stå där och låta plogbilens snökaskad dundra en i ryggen. Vi lekte nästan alltid ute och hörde på långt håll när plogen kom, ställde upp oss på rad, tittade in mot åkern och väntade på snömassan. Inga föräldrar verkade ha reda på vad vi höll på med och plogbilen stannade aldrig. En plogbil stannar aldrig. I värsta fall hade vi kunnat få en rejäl isbit i knoppen.
På YLE:s sidor kan man ta fram en översikt över årstemperaturer under ens livstid, sammanställd av meteorologen Anne Borgström. Den utgår från det som registrerats i ens födelselandskap och gestaltas i en grafik med röda eller blå ränder beroende på hur temperaturerna fluktuerat.
Resultatet ser så vackert ut att man kunde ha det som tapet i vardagsrummet. Tyvärr innehåller tapeten inget trivselbudskap. Under mitt liv, om man räknar med att jag lever till hundra år, har medeltemperaturen stigit med 2 grader. Tapeten blir allt rödare. Men minnet har rätt när det visar snöiga dagar kring Eivors åttaårsdag.
Jag är född i en av Finlands frostkänsligaste trakter, men har levt mitt vuxna liv i Finlands varmaste hörn, Egentliga Finland. Den allmänna temperaturprognosen är likadan (jag gör en ny sökning där jag låtsas vara född här), klimatzonen är densamma. Samma värmebölja 2018, den längsta bokförda, i vår region från 12.7 – 3.8. Och det var varmt före och efter det också, det är dagar som bränts fast i minnet.
För dem som föds i dag måste Egentliga Finland och övriga Finland och världen vara en plats det går att leva på. Det är vårt ansvar. Vad vi gör mot de kommande generationerna är den viktigaste frågan vi har på bordet nu. Den går inte att komma undan hur vi än försöker relativisera.
Men för att få en förändring till stånd krävs mer än att enskilda byter vanor, det behövs förnyade strukturer. Och: för att en förändring ska ske räcker det inte med förnyade strukturer, var och en måste förändra sina vanor.
Temat för dagen tycks ändå vara: en återgång till det normala. Med det menas just nu en tillvaro utan överhängande smittorisk. Och när det tillståndet är uppnått ska en tredjedel av Finlands befolkning ta flyget till en plats i solen. Så har det sagts i en rundfråga.
Svaren i en rundfråga förutspår väl inte framtiden? Och inte behöver presidentens tal förutspå framtiden. Varför förväntar man sig så mycket av det? I ena stunden vill Finlands folk att presidenten och statsministern ska säga till vad vi ska göra, ett ögonblick senare protesterar man vilt mot just det.
Det är väl munnarna som går, man ska akta sig att fästa alla uppmärksamhet vid det. Det kliar ändå ganska obehagligt.
Enligt berättelsen kom de vise männen med guld, rökelse och myrra – en del idiotsäker investering, två delar lyxkonsumtion. Om man översätter det till dagens vokabulär.
Men om man tolkar bilden: de vise männen såg ett barn och en framtid och ville ge dem det dyrbaraste. De representerade vad man dittills visste, vetenskapen. Det kan man spinna vidare på under den röda dag de lämnade efter sig.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.