Kim Lund 25.02.2021 07:00

ÅU har träffat tre personer med olika yrken och livssituationer för att höra deras tankar om coronan och hur undantagsförhållandena har påverkat deras liv. Här är deras berättelser:

Freja Murray, 19 år, studerande

”Coronan började på allvar då studentskrivningarna inleddes i fjol och det kändes ju lite tokigt. Jag visste inte om det skulle bli någon studentfest och efter skrivningarna satt jag mest hemma och träffade inga kompisar. Vi kunde ändå ha en liten studentfest på våren med familjen. Då visste jag inte hur allt skulle bli, men jag trodde inte att coronan skulle fortsätta hela året.

Jag hade tänkt på att ha ett mellanår, men då det inte gick att resa och jag visste att det skulle vara svårt att få jobb så tänkte jag att det inte är något bra alternativ.

I stället sökte jag till Åbo Akademi för att studera matematik och studierna började i höstas.

Första tiden gick helt bra eftersom vi som studerade första året hade närstudier och vi hann till och med ha en mindre gulisvecka och nån liten kvällssits innan allt blev förbjudet. .

Allt har förstås varit väldigt annorlunda och det känns att jag missat en stor del av det första årets studieliv och alla de upplevelser det innebär. Vår ämnesförening Sigma är ändå så liten, endast tolv förstaårsstuderande, att vi har lärt känna varandra, så det känns helt okej.

Vi har haft julfest och årsfest via Zoom och träffats på distans då vi ätit, sjungit, spelat bingo eller gjort något annat roligt tillsammans.

Man blir lätt bekväm om man ligger i sängen och kollar på föreläsningen i pyjamas

Efter julen har vi bara studerat på distans och det har också gått helt bra, även om det kan vara svårt att hitta motivationen. Man blir lätt bekväm om man ligger i sängen och kollar på föreläsningen i pyjamas och det är svårt att ta tag i saker. Men i allmänhet stiger jag upp 15 minuter innan föreläsningen börjar, ser på den och äter sedan lunch antingen här hemma eller på kårcaféet och sen kan jag aktivera mig med någon hobby.

Ibland träffar jag också mormor och morfar så att de inte ska behöva vara så ensamma. De är okej med det, men jag är lite orolig att jag ska smitta dem och att de blir sjuka. I början var vi bara utomhus, men nu var vi inomhus och fira morfar då han fyllde år.

Jag har det bra som har familjen, pojkvännen, vännerna och jobbet som danslärare vid KDC här i Åbo. Det hjälper att träffa andra människor och inte isolera sig i lägenheten.

Två dagar i veckan dansar jag med KDC, den ena gången i en liten grupp med under tio personer, den andra gången via Zoom. Min kompis Maria brukar komma hit, så vi dansar tillsammans. Det har fungerat helt bra. Dansandet har också gett mig rutiner i vardagen och det är något som jag ser fram emot att göra.

Sen när coronan är över hoppas jag träffa mina kompisar mycket mera än vad jag gör i dag, kanske jag går på nån festival och går lite oftare på barer.

De flesta av mina vänner är okej med den här situationen, man har liksom vant sig. Men alla väntar nog på att det ska ta slut. Sen när coronan är över hoppas jag träffa mina kompisar mycket mera än vad jag gör i dag, kanske jag går på nån festival och går lite oftare på barer.

Jag kan nog till en viss del förstå dem som har klandrat ungdomarna för att ha varit ansvarslösa och varit ute på krogen under epidemin. Men jag har inte behövt gå till baren för att träffa mina vänner, så jag har inte tagit åt mig av kritiken.

I sommar ska jag jobba på Terrassen på ASS, men annars har jag inte vågat planera så mycket, man får se hur det blir med coronan….”

Janne Engblom, 55 år, musiker

”För mig finns det ett tydligt streck mellan tiden före coronan och efter. Vi hade en spelning på Tallink Siljas Galaxy mellan Åbo och Stockholm det sista veckoslutet före lockdownen i mars i fjol.

På den första resan var det fullt, 2 500 passagerare, på den andra 750 och på den sista 250. Sen avbokades alla spelningar. Från att ha haft mellan 150 och 200 keikkor per år var kalendern plötsligt helt tom. Nu kan det komma en del förfrågningar, men allt avbokas lika snabbt. Den här veckan inhiberades fyra spelningar.

I juni lättade läget lite då uteserveringarna öppnade och jag kunde köra med duospelningar i olika konstellationer. Men de som spelar i till exempel ett dansband har inte haft en enda keikka på hela året. Varje musiker är egenföretagare vilket betyder att om man inte har några gig, får man inga pengar, så det gäller att leva väldigt sparsamt.

Men samtidigt som det är bra att jag har haft en del jobb har det varit lite skräckinjagande. När spelningen börjar har alla munskydd, men efter det tredje glaset och folk börjar bli fulla flyger maskerna av och folk börjar kramas. Det är jättesvårt att förhålla sig till det.

Arbetsmässigt har det varit en katastrof och ekonomiskt en ännu större katastrof, men samtidigt har det varit bra att kunna tagga ner lite.

Jag har också haft tur att jag har jobbet som lärare vid musikinstitutet Arkipelag och Skärgårdshavets kombi. Vi har kört med distansundervisning på Zoom och haft bandträningar med säkerhetsavstånd och munskydd.

Med gubbrockarna har vi haft musikfrågesport med halva delen frågor om band och musiker, den andra delen har handlat om musikteori. Men för musiker är det viktigt att kunna träffas och spela tillsammans, så det har förstås varit väldigt annorlunda.

Arbetsmässigt har det varit en katastrof och ekonomiskt en ännu större katastrof, men samtidigt har det varit bra att kunna tagga ner lite.
Ska jag säga något positivt är det att har det varit skönt att med en liten paus. Förr kunde keikkorna sluta halv tre på natten, nu slutar de klockan 22. Det har också varit terapeutiskt för mig att jag har haft tid att utveckla mig själv som musiker.

Jag har ju familj och flickvän så socialt har jag klarat mig helt bra. Jag har också gjort dagliga långpromenader med flickvännen och det har gett mig energi, vilket har varit väldigt viktigt.

Nu har det kommit en ny spalt med hur många som har vaccinerats och jag börjar tro på att det blir bättre och att det finns hopp.

För kulturbranschen överlag har året förstås varit jobbigt. När man är ett år utan pengar är det lätt att paniken tar över. Att teatrarna är stängda känns lite överilat. Man kan använda bara varannan plats och det är möjligt att ordna så att föreställningarna är helt säkra.

Jag tycker nog att man kunde öppna teatrarna och konsertsalarna, det är inte heller bra om skådespelarna och musikerna går i konkurs. Illamåendet kan bli så stort att det är svårt att återgå till ett normalt liv.

Å andra sidan har Finland låga coronasiffror tack vare restriktionerna, så kanske hellre det än en kraftig smittspridning. Det beror lite på hur man ser på saken.

Jag har under hela året följt med coronasiffrorna. Nu har det kommit en ny spalt med hur många som har vaccinerats och jag börjar tro på att det blir bättre och att det finns hopp. För att ta till en kliché: det syns ljus i tunneln”.

Camilla Rautanen, 47 år, sjukskötare/hälsovårdare

”Före coronan jobbade jag med ett kvalitetsprojekt inom social- och hälsovården inom Pargas stad. För ett år sedan måste vi prioritera coronan och eftersom det behövdes mera personal lades mitt projekt på is och jag flyttade till flunssapolikliniken där vi gör coronatesterna och tar emot patienter med flunssasymptom. Det officiella namnet är den respiratoriska infektionspolikliniken.

Antalet dagliga test varierar. Förra veckans måndag var den livligaste dagen då vi gjorde 97 test, men det hör inte till vanligheterna.

Vi har munskydd, visir, handskar och plastförkläde och jag är inte orolig för att bli smittad, jag litar på att vi är tillräckligt skyddade. Det tar bara någon minut att göra testet och vi är inte i närkontakt med kunderna. Men det är klart att man måste vara försiktig och se till att man gör allting rätt, så visst är det utmanande.

Men för mig var det självklart att jag skulle börja jobba med det här, det har varit både intressant och lärorikt. Jag har lärt mig massor med nya saker och jag tycker om jobbet.

För många kan det bli en social press att sitta isolerad och man känner sig utlämnad. Därför känns det bra att vi ringer upp och hör hur de mår och hur de har det.

Vid sidan av testandet jobbar jag också med smittspårning som betyder att vi är tre sjukskötare som har beredskap en vecka i taget. Då det kommer ett positivt testresultat måste smittkällan spåras och vi ringer upp dem som kan ha exponerats. Totalt är vi tolv personer som jobbar med det här.

Testresultaten brukar komma vid 18–19-tiden så det kan bli ganska sena kvällar, men det varierar. I bland räcker det med några samtal, ibland behövs det tiotals.

Beroende på situationen fortsätter vi hålla kontakt med dem som sitter i karantän. För många kan det bli en social press att sitta isolerad och man känner sig utlämnad. Därför känns det bra att vi ringer upp och hör hur de mår och hur de har det. Det har också vara intressant för mig att tala med dem, folk upplever sin situation väldigt olika.

Förutom allt jobb som har direkt med coronan att göra måste vi ta hand om andra patienter, sköta administrationen och rådgivningen och nu har vi också börjat med vaccinationerna. Själv har jag inte känt mig så utmattad, men jag vet att det finns kollegor som är ganska slut. Det kan kännas som att arbetet aldrig tar slut.

Ska vi ta oss ur det här måste alla ta sitt ansvar.

Mitt eget andningshål är att sätta mig i soffan med min familj och har jag stickningen med så är det ännu bättre. Att vara tillsammans med familjen och vår hund är nog det bästa sättet att få tankarna bort från arbetet.
Mitt sociala liv har inte heller lidit så värst mycket.

Vi skulle ha åkt på en fotbollsresa till Frankrike med mina flickor och på ett FBK-läger och det var ju synd att de inte blev av, men som vuxen känns det inte lika illa som för en 14-åring.

Jag går till butiken med munskydd och undviker folksamlingar. Jag vet att det finns de som inte kan använda munskydd, men jag hoppas att de i så fall skulle använda visir. Ska vi ta oss ur det här måste alla ta sitt ansvar.

Det finns förstås de som är väldigt rädda och oroliga för coronan och det kommer säkert att kännas konstigt att någon dag gå ut utan munskydd och att träffas i större grupper, men i något skede är vi där och den dag allt blir friare måste vi våga leva igen”.

Kim Lund
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln