Tre arbetslösa har tre olika historier om livet i Pargas
I Kikarens kök förs många samtal. Här sitter Khadiya, Toni och Seija runt bordet. Foto: Anja Kuusisto
Tre modiga personer sitter samlade runt bordet i verksamhetscentralen Kikaren i Pargas. Det är onsdag eftermiddag och de har under fyra timmar deltagit i Kikarens slutna Välmåendegrupp.
Det som kräver mod är att de öppnar upp historier om sina liv. De berättar hur det blev så att de sitter just här och har tagit del i den rehabiliterande arbetsverksamhet som statens aktiveringsmodell kräver av dem för att arbetslöshetsersättning, utkomststöd med mera ska utbetalas.
De har inget emot det kravet, inte när det gäller att delta i Kikarens grupper.
– När socialrådgivaren först sa att jag kunde börja gå hit hade jag fördomar. Tänkte att jag inte har något gemensamt med andra arbetslösa, att jag inte ville, säger Toni, 36-årig Pargasbo.
Den gemensamma nämnaren för dem är arbetslösheten, i övrigt ser livet olika ut
Han är en av de tre, de andra är Seija som är 59 år och Khadija som är 40. Förutom ålder och kön varierar deras ursprung.
Toni, uppvuxen i Raumotrakten, har bott i Pargas några år, Seija har bott i Pargas hela livet och Khadija är född och uppvuxen i Iran, men har bott i Pargas och Finland i cirka 20 år.
Den gemensamma nämnaren är att de är arbetslösa. Innan den här hösten kände de inte varandra, men tack vare Kikarens verksamhet är de så pass bekanta att det här samtalet kan föras i grupp.
När svåra situationer i livet kommer emot en blir trösklar ofta naturliga – frågor uppstår som man helst inte ger fördjupade svar på.
Men nu är vi här och vi skrattar mer än vi gråter.
Hösten kan kännas tung för vem som helst, i en vardag utan jobb eller studier ännu tyngre. Khadija är glad över sin nya studieplats. Foto: Anja Kuusisto
Fick sparken från industrijobb på annan ort
– Jag var processkötare i industrin, det var inte här i Pargas. Sen gjorde eller egentligen sade jag något dumt, jag blev så arg på en förman.
– Till följd av det grälet miste jag jobbet, vilket senare visade sig vara en olaglig uppsägning. Men det var nu som det var, säger Toni.
Det är fem år sedan. Fem år av arbetslöshet i ett 36-årigt liv är mycket.
– Jag hade en 7-årig arbetshistoria inom industrin bakom mig då. Men att jag blev arbetslös påverkade också självförtroendet, och tankarna kring det som hade hänt snurrade. När man inte mår så bra blir det svårare att söka jobb, och så går det i en cirkel, säger Toni.
Att han mår bättre nu är uppenbart – annars skulle han inte sitta med här. Han har också sökt många jobb de senaste månaderna, och mötts av många nej.
– I vissa fall kommer inget svar alls, vissa gånger får man ett epostsvar som tackar för intresset.
59-åringen tycker att jobbsökandet känns rätt tröstlöst
Som 59-årig utan utbildning och med långa perioder av arbetslöshet säger Seija att hennes utsikter att få jobb känns rätt hopplösa.
Hon har senast via sysselsättningsanställningar jobbat vid bland annat återvinningscentralen, medan en sådan fanns i Pargas. Kundbetjäning hade hon också tidigare jobbat med.
– Jag har barn och barnbarn och livet går på. Jag är nog säkert för gammal för att få något jobb.
Ett av barnen bor i Pargas, de andra på annat håll.
Khadija är den som allra senast har haft ett jobb, hon har i ungefär tre års tid fungerat som assistent vid finska lågstadiet Koivuhaan koulu.
Hon har dock inte den utbildning som krävs och kan inte få ett sådant jobb permanent.
För några år sedan försökte hon gå kvällsgymnasium på finska, men vissa läsämnen och även matematiken var för svåra. Finskan löper men har luckor.
Khadija har hittat en utbildning som intresserar
När Khadiya beslöt att hon kan ställa upp på den här intervjun var hon arbetslös, men ungefär samtidigt kom beskedet att hon har antagits till en textilinriktad yrkesutbildning vid Åbo yrkesinstitut.
– Jag har alltid tyckt om att sy, och syr rätt mycket. Jag tror jag ska trivas med utbildningen och som sömmerska kanske jag till och med kan bli företagare, jag vet inte ännu vart det leder.
Khadijas man har ett matställe och av barnets tre döttrar bor endast den yngsta som är gymnasieelev längre hemma.
Hur man lever och bor påverkar vardagsrutinerna
Vi diskuterar hur det påverkar ens arbetslöshet att bo i en familj där de andra har vardagsrutiner.
– Dottern far till skolan och mannen till jobbet, han gör långa dagar. Det inverkar på hur mina dagar ser ut, säger Khadija.
Både Toni och Seija bor i enpersonershushåll. Toni som varken gått skola eller jobbat i Pargas har ingen stor umgängeskrets.
– När man inte har så många vänner eller hobbyer blir det lättare att man fastnar i soffan. På TE-byrån har de försökt föreslå olika yrkesutbildningar för mig också, men det känns motigt att åka buss till Åbo för att byta till följande buss.
Att flytta till Åbo känns inte heller lockande, enligt Toni, som vill uttrycka sin stora uppskattning för den hjälp han får på Kikaren, via socialarbetare och TE-byråanställda i Pargas.
– Jag tycker det är viktigt för alla att veta att hjälp finns att få för den som behöver det. Man får stöd och man får råd. – Jag minns hur motvilligt jag kom hit först. Nu när jag en dag kom uppför backen på vägen mot Kikaren hörde jag på långt håll hur här skrattades och var liv. Jag har inget emot att komma hit nu, tvärtom.
Kikaren har verksamhet fem dagar i veckan
Den verksamhet som Toni, Seija och Khadija tar del av heter egentligen arbetsverksamhet i rehabiliterande syfte. Sådana träffar pågår vid Kikaren tre dagar i veckan i slutna grupper.
Men också övriga dagar har Kikaren program. Socialhandledarna är de samma som tidigare, Moona Hellsten och Katrina Engman.
På måndagen har man en karaokegrupp, medan tisdagens öppna Mixgrupp leds av en extern programledare i socialterapeut Evert Nilsson.
För tillfället hör också socionom Carina Elenius till teamet, eftersom hon inom sina studier i mentalt hälsoarbete och missbrukarvård gör praktik vid Kikaren.
I Kikaren finns också datorer och tvättmaskiner besökarna får använda och en gång i veckan ordnas matkasseutdelning.
– Våra mer regelbundna kunder är några tiotal personer. Ungefär lika många finsk- och svenskspråkiga hör till dem, men vi besöks också av personer med andra modersmål och kulturer, berättar Moona Hellsten.
Målgruppen är arbetslösa eller annars daglediga vuxna. För de arbetslösa som är 29 år eller yngre finns verksamheten Aktiva.
Kikaren ligger på Elmgrensvägen i Pargas, i samma hus som Kombi men med separat ingång.
Handledarna trivs på jobbet, fr v socionom Carina Elenius, verksamhetsledare Katrina Engman och socialhandledare Moona Hellsten. Foto: Anja Kuusisto
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.