Träskulpturer, pop-konst och luftslott
INSIKT. Utställningen ger en bra överblick av hur Helenius har utvecklats genom åren.
Wäinö Aaltonens museum
Simo Helenius retrospektiv
8.6–16.9.2018
Wäinö Aaltonens museum visar en stor retrospektiv utställning med Simo Helenius (1942). De äldsta verken i utställningen är från 1966, året då Helenius började studera vid Åbo Konstförenings ritskola, och de nyaste är helt färska alster. Konstnären har jobbat som vaktmästare på Wäinö Aaltonens museum från 1969 till början av 1980-talet.
Utställningen ger en bra överblick av hur Helenius har utvecklats genom åren och av hans mångsidighet. I början av hans karriär gjorde han främst skulpturer som känns väldigt traditionellt finska. Skulpturerna gjorde han av gips, betong, brons och ibland trä.
På 1970-talet inspirerades han av pop-konsten och gjorde skulpturer av återanvänt material och konstläder. Flera av skulpturerna var ämnade att användas och användes också av besökarna då de visades på Åbo Konstmuseum 1979. Skulpturerna efterapade arkadspel, men idén var att ingen kunde vinna utan alla fick samma resultat.
Pop-konst skulpturen som fick mest beröm och som blivit ett av Helenius mest betydande verk är Formula. En skulptur av konstläder som vid första anblick ser ut som en Formel 1 bil, men som också har formen av en liggande kvinna.
Samtiden upplevde att skulpturen kombinerade den maskulina motorsporten med kvinnans mjuka kroppsform. Tyvärr kan jag tycka att skulpturen åldrats lika illa som det material den är gjord av, speciellt i skenet av hur kvinnans roll inom motorsporten utvecklats. Hon är ofta lättklädd med stor byst, reducerad till ett objekt jämte motorfordonet. Då har förvisso Helenius Formulakvinna en mer naturtrogen form med mer sensuella undertoner än de nästan pornografiska som kan skönjas inom dagens motorsport. De övriga pop-konst-skulpturerna har en större dos humor som klär dem väl.
I början av 1980-talet återgick Helenius till träskulpturerna. Det tidigare skulpturerna var fint slipade, men på 80-talet blir de allt mer grovhuggna, för att åter bli slätare på 90-talet. På 80-talet är tekniken klassisk och ger en känsla av träskulpturer i gamla kyrkor, men formspråket är modernt och i viss mån tidlöst. Just för att han kombinerade gammal folklig träskulpturtradition med samtida formspråk vann Helenius statspris i en nationell utställning 1984.
Museet har öppnat upp skulptursalen så att ljuset flödar in och det är trevligt att igen uppleva rymden i rummet, efter att det varit igenstängt och mörkt ett par utställningar i rad. I skulptursalen dominerar en blå nyans och här finns också verket Från stegevolution till hjulteknologi som Helenius skapat enkom för den här utställningen.
Många av verken i skulptursalen är vapen- och krigskritiska, vilket fortfarande känns aktuellt även om skulpturerna är närmare 20 år gamla. Verken från 1990-talet och senare är sirligare och mer abstraherade än de tidigare skulpturerna. Det här förklaras delvis av att Helenius började jobba mer med grenar och trädkronan än med stockar, som han gjorde tidigare.
I början av 2000-talet abstraherades Helenius konst ännu mer och han gjorde en konceptuell utställning på Galleri Ama 2006. Idén sprang ur en metallask konstnären hittade och växte till verkhelheten som heter Korthus och luftslott. Helheten behandlar livets slumpmässighet och allt material är funnet eller återanvänt.
Helenius är en mångsidig konstnär med förmåga att använda många olika material. Trots att många av konstverken är för stora att placeras i hemmet är det här konst som platsar där den tar avstamp, i vardagen, i närmiljön, i människors liv.
Julia Nyman
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.