Trädgården är en organisk historia
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Staden är till för stadsliv och att släpa in en bit landsbygd i stan är oansvarigt!
Så tänker en som kommenterar Helsingin Sanomats artikel om Kuppis koloniträdgård (21.2). Den heter ”Turun taudin uusi uhri?” – ingen smickrande rubrik. Åbosjukans nya offer.
Kommentarsspalten är lååång, det betyder kanske att en hel del Åbobor känner sig utpekade och går i svaromål. En del av inläggen har en ganska hånfull biton. Månne nu inte marknaden tar hand om den här biten också … . Den tonen.
Den som sa det där om stan och landet blev i alla fall strax tillrättavisad. Systemet med kolonilotter är faktiskt ursprungligen ett stadsfenomen, det kom till för att den arbetande stadsbefolkningen skulle kunna odla livsmedel och också ha en jordplätt för rekreation.
När Kuppis koloniträdgård grundades 1934 låg den i utkanten av stan. Nu är den inte många busshållplatser bort från absoluta centrum. Kolonilotter styrs alltid av ett strikt regelverk, men under kriget släppte man efter lite och tillät en viss djurhållning. Man fick ha höns och grisar.
Det lärde jag mig när jag läste ”Miksi Kupittaan siirtolapuutarha pitäisi säilyttää” (Varför Kuppis koloniträdgård borde bevaras), som är en nästan hundrasidig sammanställning av trädgårdens historia, stadens styrandes förhållningssätt till den, museologers och naturvetares och allmänhetens synpunkter. Texten finns fritt tillgänglig på nätet.
Författare är Tiina Pihlajamäki som också står bakom boken ”Kadonnut Turku” som kom ut i höstas och beskriver ett tjugotal byggnadsverk som försvunnit ur stadsbilden, ganska många under de värsta rivningsåren på 1960-talet. Hon är också intervjuad i Hesaris artikel.
Det finns ett stort intresse för Åbo bland Åboborna, för staden som gemensamt utrymme, för balansen mellan hus och vägar och växtlighet, för trivseln man önskar sig. Stadens beslutsfattare får räkna med det, och med att invånarna är kunniga och pålästa.
Det första som kommer upp i min tankevärld för tryggande av koloniträdgårdens fortsatta liv ett historiskt argument. Trädgården kommunicerar med svenskhusen i kvarteren intill och med Kuppisparken, alla innehåller handfast historia som stadens invånare vet mer eller mindre om. Den här gröna triaden ger Pihlajamäki också uppmärksamhet.
Och också om människorna aningslöst eller ointresserat promenerade förbi ger det inte staden rätt att plåna ut den konkreta historia som olika stadsdelar har. Iögonenfallande eller nästan omärkliga, de kan vara lika viktiga.
Nu är Kuppis koloniträdgård full av organisk historia, blommor och blad, traditionella växter, olika slags gamla äppelträd, mångfald. Sånt man pysslar om och med, sånt man förr sett ner på som ”mjuka värden”.
Den här märkliga och ohälsosamma indelningen i mjukt (saker som är jättefina men som tyvärr måste stå tillbaka) och hårt (det som räknas, det vill säga försäljningspriset för dagen) är på väg ut. Hållbarhetskonceptets krav på långsiktighet har nollat den idén.
Stadsgrönska är önskvärt nu och i framtiden för att den lindrar somrarnas monsterhetta. Om tät urban bebyggelse i finns det olika bud. När biträdande borgmästaren Ville Valkonen säger att en sådan för oss en närmare en utsläppsneutral stad blir ganska många nöjda. Men måste man utplåna en trädgård för att bli utsläppsneutral?
Frågan är het, principiell och konkret. Andra städer i landet verkar värna om sina koloniträdgårdar. I Åbo föreslår man att man flyttar lotterna. Men trädgårdar kan inte lättvindigt flyttas. Varje gång måste man anlägga igen, börja från början.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.