Emma Strömberg/SPT 12.12.2020 07:00

Svenska folkpartiets (SFP) nya historik ”Stabilt, flexibelt, pragmatiskt: Från Kekkonen till EU” behandlar tiden 1970–1995.

Torbjörn Kevin, Åbo Underrättelsers tidigare långvariga chefredaktör, har skrivit tegelstenen på nästan 800 sidor.

— Det är väl bara de närmast sörjande som orkar läsa igenom hela boken från pärm till pärm. Men efter läsningen av det slutgiltiga manuset fick jag faktiskt en kommentar av en medlem i redaktionsrådet att det var som att läsa en thriller, säger Kevin.

I arbetet med historiken har han fått tillgång till mötesprotokoll som gett en inblick i diskussioner som förts i slutna rum.

— Det möjliggjorde ett helt annat perspektiv än jag först hade tänkt mig. Som journalist har jag följt med politiken från fotbollsläktaren, men nu kom jag in i omklädningsrummet där strategierna diskuteras.

Vilka nya insikter gav detta?

— Jag slogs av – och detta tror jag gäller politiken generellt – hur seriöst politiker tog sig an olika frågor och var väldigt kunniga inom sina specialområden. Jag tycker detta är viktigt att lyfta fram eftersom politiker oförtjänt får lida spott och spe.

Kekkonens återval orsakade kris i SFP

En central del av SFP:s historia är att partiet nästan alltid har suttit med i regeringen, vilket också har lett till kritik om att partiet går med i regering som regering.

— Bokens titel ”Stabilt, flexibelt, pragmatiskt” beskriver partiet i ett nötskal, säger Kevin.

Men SFP:s historia har inte varit konfliktfri. Kevin ger extra stort utrymme åt två konflikter som skakade partiet under 70- och 80-talet. Den ena krisen uppstod när president Urho Kekkonen genom en undantagslag 1973 återvaldes som president utan allmänna val.

— SFP var först emot, eftersom partiet ansåg att det var principvidrigt att stifta en undantagslag i normaltillstånd. Men partiets pragmatiska hållning gjorde att man ändå röstade för att förlänga Kekkonens presidentperiod när de andra partierna var för detta, säger Kevin.

Mikael Piippo/SPT

Men alla SFP:are slöt sig inte till leden. Riksdagsledamoten och röstkungen i Helsingfors Georg C. Ehrnrooth avgick från partiet i protest och grundade det egna partiet Konstitutionella högerpartiet.

— Fast Ehrnrooth inte fick många med sig skapade hans avhopp så stor oro i partiet att man inför nästa riksdagsval 1975 gick ut med en stor förstasidesannons i alla finlandssvenska dagstidningar där man varnade väljarna för att splittra sina röster mellan SFP och Ehrnrooth.

Dragkamp mellan Österbotten och Södra Finland

Den andra stora konflikten handlade om högskolepolitiken och spänningar mellan Södra Finland och Österbotten på 80-talet. Man hade gått in för trepunktsmodellen med svenskspråkig högskoleutbildning i Åbo, Vasa och Helsingfors. I Österbotten krävde man nu mera pengar för Åbo Akademis filial Österbottens högskola i Vasa.

Konflikten kulminerade i slutet av 80-talet när Christoffer Taxell var undervisningsminister. Drivande krafter i Österbotten hotade med att om Taxell och SFP inte får loss mera resurser till Österbottens högskola så börjar man planera en sammanslagning med finska Vasa universitet.

— Det här gick helt emot partiets linje som Taxell drev och som blivit kallad den taxellska paradoxen: att enspråkiga lösningar är den bästa garanten för tvåspråkighet.

Sjätte historiken

SFP-historiken är kronologiskt uppbyggd, men med instuckna tematiska block, bland annat om mittenförbundet, folktingskrisen, miljöpolitiken och europeisk integration.

— Man kan läsa boken på olika sätt, kronologiskt eller så kan man välja att dyka ner i enskilda frågor, säger Kevin.

Detta är den sjätte historiken över SFP och den senaste tar vid där den tidigare slutade. Den färska historiken slutar vid Finlands inträde i EU. Kevin har också skrivit porträtt av partiordförandena under denna tidsperiod: Jan-Magnus Jansson, Kristian Gestrin, Carl Olof Tallgren, Pär Stenbäck, Christoffer Taxell och Ole Norrback.

Emma Strömberg/SPT

Dela artikeln