”Tomma simbassänger” är en debutroman om 1990-talet — drogerna är i förgrunden, klass och pengar skapar miljön
Maria Saaristo. Foto: Laura Karlin
Maria Saaristos debutroman ”Tomma simbassänger” utspelar sig under tidigt 1990-tal då Esko Aho är statsminister och det officiella Finland inte riktigt vet hur man ska våga hylla Estlands utbrytning ut Sovjetunionen. Och recessionen rullar in.
Skönlitteraturen har inte tidigare till fullo tagit sig an den här inramningen.
Romantiteln antyder att allt inte är som det brukar i de välbeställdas boningar. Berättelsen är geografiskt rotad i huvudstadsregionen, huvudpersonen Erika, sjutton år, bor i Grönkulla, ett ortnamn som bär sin lätta maskering närmast som en signal.
Erikas familj har ett fint hem och ett sommarställe, Solbacken. Erikas pappa är professor och inte affärsman, hennes familj är också emotionellt stabilare än de flestas.
Erika och bästa väninnan Anna firar sin sista sommar före det avslutande skolåret, de har planerat att studera lite extra inför det.
Det går inget vidare, de vill också roa sig, upptäcka världen som sjuttonåringar vill och gör och bör. Annas föräldrar har separerat och hon bosätter sig självklart hemma hos Erika. Äventyren dras igång då Anna presenterar ett par lånade ID-bevis och barlivet kan börja.
Genast träffar de Timo, vars karisma Erika strax sugs in i. Till gänget kring Timo hör Tero och Laura och Sebastian och Joni, liksom Pertti och Jonna, de sistnämnda blir något av staffagefigurer i berättelsen.
En tydlig klassklyfta går genom gänget, och till romanens förtjänster hör att den inte alltför förklarande pekar ut den utan låter situationerna och de växande komplikationerna gestalta den.
Timo och Tero, killarna utan rika föräldrar, ger i förbigående en glimt av sin bakgrund. Men killarna ser till att det finns droger.
Timo säljer till rika ungdomar och sköter leveranser till fester. Han behöver en chaufför och det blir Sebastian, som har en dyr och fin bil, som får uppdraget. Timo har näsa för vem han kan spåra upp och knyta till sig.
Erika är berättaren. Hennes iakttagelseförmåga, nyfikenhet och naivitet skapar en givande synvinkel. Läsaren förstår så mycket mer än berättaren, den spänningen är mycket slitstarkare än ramberättelsen, där väninnorna sammanstrålar tjugo år senare. De brände en gång vingarna, men överlevde.
Fastän man förstår att romanen berättar om en avslutad fas i ett liv, och att dramaturgin också bygger på det avbrutna och det försvunna, känner sig läsaren lätt snuvad på en del av förloppet. Berättelsen släpper taget om flera av personerna, inklusive Anna.
Som många andra samtidsromaner arbetar ”Tomma simbassänger” på gott och ont också mycket med visuellt beskrivande. Festandet behöver sina beskrivningar, men rent litterärt kan det bli ganska ordrikt, lite stillastående.
Därmed inte sagt att Maria Saaristos roman inte skulle ha nerv, för det har den. Hur Erika glider in i drogande, och hur beroendet växer i skuggan av en förälskelse, är väl gestaltat i all dess pockande och trevande omogenhet.
Men relationen till bästisen Anna låter berättelsen rinna ut i sanden. Ramberättelsen förmår inte fullt ut kompensera för det som Erika inte vill minnas.
De gastkramande scenerna i upplösningen, som har lite av sin referens i en drogrelaterad paranoja hos den tonåriga Erika, känns för grälla i romanen, som aldrig riktigt gått in för att skildra brytningen mellan väninnorna, bara konstatera den.
Att konstatera är också att skönlitterär utgivning inte alltid är jämlik. Flera mindre förlag fungerar mer som en plattform där författaren kan ge ut sin bok.
Fick man önska något vore det en större redaktionell kapacitet som skulle ha omsorg också om detaljplanet, särskilt när det finns en bra historia att berätta, som här.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.