Timo Kirves firar sin 50:e jul på Jurmo – han är stadibon som blev skärispeleman
Med sitt dragspel och sin kamera är Timo Kirves en uppskattad gäst i den åboländska skärgården. I dag firar han sin 50:e jul på Jurmo. Foto: Kim Lund
Hösten 1969 sitter fotografen och musikern Timo Kirves på krogen Rivoli i Helsingfors tillsammans med sin kollega Max Petrelius.
Vännerna har ätit gott och druckit ett par konjak. Petrelius har varit på reportageresa på Jurmo, visar bilder och berättar hur fint det var på den karga skärgårdsön i det yttre havsbandet.
Kirves blir fascinerad av vad han hör. Styrkt av konjaken föreslår han att de ska fira julen på Jurmo. Han tar med sig sin fru och tillsammans med paret Petrelius firas den första skärgårdsjulen på Jurmo år 1969.
I dag firar han sin femtionde jul på ön. Men för att förstå hur han hamnade där och hur han blev en skärgårdsprofil i Åboland måste vi börja från början och förflytta oss till december 1939.
Ryssarnas storoffensiv på Karelska näset pågår med full kraft och över Helsingfors ljuder flyglarmen. Invånarna söker skydd för de ryska bombplanens dödliga last.
Barnmorskeinstitutet har evakuerats till Varubodens mjöllager i Grankulla och det är här som Kirves ser dagens ljus den 30 december.
Jean Sibelius dotter introducerade Kirves i musikens värld
80 år senare träffas vi på kafé Ursula i Brunnsparken i Helsingfors under en av vinterns värsta ovädersdagar.
Regnet öser ner och lågtrycket ligger tungt över Finska viken. Horisont och hav smälter ihop till ett grått töcken med samma färg som det spökvatten som uppstår då man häller vatten i ett odiskat mjölkglas.
Vi är här för att prata skärgård, musik, fotografering och om livet efter att man fyller 80 år.
Från mjöllagret i Grankulla åker familjen hem till Mannerheimvägen och han börjar skolan i Tölö folkskola.
Samtidigt kommer musiken in i den unge herr Kirves liv. Hans mormor var Jean Sibelius äldsta dotter och hon introducerade honom tidigt i den klassiska musikens labyrinter.
Under konserterna som hans mormor tog honom till var det speciellt ett instrument som tilltalade Kirves.
Klarinettens mångfacetterade toner gjorde djupt intryck och det stod klart för honom att om det var något instrument som han skulle spela var det klarinett.
Men pappan tyckte inte det var någon bra idé. Skulle man spela något var det fiol eller piano ansåg han.
Mormodern tyckte han hade för små fingrar för att spela klarinett och ville att han skulle vänta med det tills han blev lite större.
Medan han väntade tog han pianolektioner och år 1953 köpte mormor hans första klarinett.
Senare skulle Kirves börja spela fiol och dragspel i den åboländska skärgården, men mer om det längre fram i texten.
Timo Kirves längtar till havet och den åboländska skärgården. Men en gång per sommar måste han komma till Helsingfors för att känna doften av asfalt. Foto: Kim Lund
I gymnasiet i finska Norssi fick Kirves upp öronen upp för jazzen. Hans skolkamrat var Heikki Sarmanto som senare skulle bli en av den finländska moderna jazzmusikens pionjärer och internationellt känd och uppskattad jazzpianist och kompositör.
Vänskapen mellan männen har bestått och de träffas regelbundet för att minnas tiderna då de spelade i Heikki Sarmantos kvintett på rökiga barer och klubbar i 50-talets Helsingfors.
På repertoaren stod både egna kompositioner och jazzstandards av dåtida stjärnor som Duke Ellington och Count Basie.
Vid sidan av klarinetten syntes också kameran allt som oftast i Kirves hand.
Hans morbror var ivrig amatörfotograf och under gymnasietiden fick Kirves en lådkamera av morbrodern som han tog sina första bilder med.
Han fotade och musicerade men i något skede insåg han att han måste göra ett val.
– Ska jag bli proffs måste jag välja någondera och egentligen var det en slump att det blev fotograferingen. Men av allt att döma valde jag rätt. Fast Sarmanto säger fortfarande att det var en stor förmåga som gick förlorad.
Kirves hann också med en kort sejour i Finska handelshögskolan i Helsingfors. Men av studierna blev det inte mycket eftersom det också fanns ett fotolaboratorium i skolan.
När andra gick på lektion gick han till mörkrummet och övade fotografering.
— Den enda tent jag klarade var i hur man använder räknestickan. Jag avbröt studierna och fortsatte fotografera.
Kirves blev medlem i Helsingfors kamerasällskap och klarade sig bra i olika fototävlingar. Det här kunde kanske bli mitt jobb tänkte han.
Karriären som fotograf fick sin början på veckotidningen Anna
När veckotidningen Anna grundades år 1963 fick han jobb som frilansare. Det var startskottet för en 43 år lång karriär som press- mode- och reklamfotograf.
Han var med och grundade fotoandelslaget Finnseven i slutet av 1960-talet. Andelslaget bestod av dåtidens främsta fotografer som delade arbetsrum och tillsammans skötte praktiska saker som hyresbetalningar och annat som behövdes för att hålla verksamheten rullande.
Efter några år som fast anställd slutade han på Anna och började få sitt levebröd främst som modefotograf för olika klädfirmor som presenterade sina senaste kollektioner.
Han gjorde också reportage för vecko- och damtidningar. Som man i en arbetsmiljö där kvinnorna dominerade var han något av en udda fågel, men det störde honom inte alls.
– Jag älskar fortfarande kvinnor och jag hade inga svårigheter att arbeta med dem. Mina chefer var alltid bra typer och jag förstod tidigt att könet inte har någon betydelse för vad man gör.
Under sin tid som fotograf på en större reklambyrå var han tvungen att ta ställning till etiken kring fotograferandet.
Han hade fått i uppdrag att fotografera en skogsarbetare. Modellen han mötte var klädd i skinnmössa och yllejacka. Eftersom Kirves svåger jobbade i skogen visste han hur en modern skogsarbetare med tillhörande skyddsutrustning skulle se ut.
Det var hans chefs förutfattade mening om hur en skogsarbetare ser ut som Kirves skulle dokumentera.
– Man kan inte sitta bakom ett skrivbord och tro hur någonting ska se ut. Man måste vara ute bland folk för att se vad som händer och förstå verkligheten.
Kirves vägran att åta sig uppdraget slutade med att han fick sparken från byrån.
Mera humanist än nyhetsfotograf
Senare blev det jobb för bland annat Ilta-Sanomat, Suomen Kuvalehti och Helsingin Sanomat. Främst jobbade han med personporträtt, längre reportage och kulturartiklar.
Någon nyhetsfotograf blev det aldrig av honom.
– Som nyhetsfotograf måste man reagera kvickt och själv hitta sina nyhetsmotiv. Jag är skapt på ett annat sätt och inte intresserad av att fota misär som det finns alldeles tillräckligt av. Jag är mera av en humanist.
Jobbet förde honom ut på reportageresor runtom i världen.
I Indien gjorde han ett reportage om filmindustrin och besökte städer som Mumbai (Bombay) och Kolkata (Calcutta). Han har återvänt till landet flera gånger men aldrig tillbringat tid på någon strand.
– Jag är stadipojke och tycker om städer. Att ligga på beachen är det värsta jag vet. Man bara bränner sig och får sand i skorna.
Efter den första julen på Jurmo år 1969 var han såld och han visste att han måste komma tillbaka.
Han kunde ingen svenska och förstod inte vad Jurmoborna sade. Men det var någonting med havet, den karga naturen och de väderbitna skärgårdsborna som fängslade honom.
– Trots att det bara var grått fanns det miljontals färger. Men utan människorna där skulle jag inte ha återvänt. Jag värderar och uppskattar dem som bor där väldigt högt. De har en helt egen inställning till saker och ting. De kan det man måste kunna och gör inte så mycket väsen av sig. Det är väldigt fina människor.
Jurmo-Per fick honom att börja spela dragspel
En jul satt han i tevesoffan tillsammans med Jurmo-Per Mattsson. I teven uppträdde Boston Promenade Bigband där Kirves också spelade.
Mattsson konstaterade att här i skärgården är det bara dragspel och fiol som gäller.
Dragspelets knappar påminner om pianotangenter och Kirves tänkte att varför inte.
Han skaffade sig ett dragspel, lärde sig att spela och kom så småningom i kontakt med spelemännen på Aspö och den legendariske Aspö-Erik.
– En gång var vi till Aspö med vår segelbåt. Jag träffade en gosse som knappt var större än dragspelet. Det visade sig vara Tore Johansson. Vi märkte genast att vi synkade ihop och vi började spela tillsammans. Jag blev också bekant med Aspö-Erik som jag spelade ihop med bland annat på Per Mattssons bröllop på Jurmo.
Samtidigt lärde han sig svenska och i dag pratar han språket flytande och felfritt.
I mitten på 1970-talet byttes segelbåten ut mot en Kråkö snipa som Kirves köpte från Emsalö i Borgå skärgård.
Med m/s Andromeda åkte han ut till den åboländska skärgården ända tills för två år sedan.
– Sommaren började då man kom ut på fjärden och skymtade Vänö. Det är den yttre skärgården som räknas. Är man inte där kan man lika bra vara på Saimen.
Spontana bryggdanser med Lasse Mårtensson
Dragspelet var en trogen följeslagare i båten och vid strandhuggen på någon av de åboländska öarna kunde det ställas till med spontana bryggdanser.
Ofta tillsammans med hans goda vän Lasse Mårtensson som också var en välbekant gäst hos skärgårdsborna.
Efter att ha sålt Andromeda hyrde han en stuga på Aspö och traditionen med att fira jul på Jurmo har fått en uppföljning.
Nu firas nyåret för 25:e gången på Aspö. Hem till Helsingfors bär det av på nyårsdagen.
Senare i vinter kallar Kuba dit han nu åker för fjärde gången. Han har lärt känna en kubansk danslärare i Helsingfors, och trots att han inte själv dansar får han följa med skolans elever till salsans och rumbans heta hemtrakter.
Pigg 80-åring. Foto: Kim Lund
Den 30 december fyller Kirves 80 år. Det är svårt att tro. Ryggproblem gör att han rör sig lite styvt, men tanken och minnet är knivskarpt och trots att hans syn har blivit sämre är ögonen bakom glasögonen pigga och klara.
Födelsedagen tar han med ro.
– Livet börjar vid 80, hittills har det bara varit övning. Jag kan kanske inte hoppa lika högt som förr, men vem har sagt att man måste göra det?
Timo Kirves
Född: 30.12 1939.
Bor: Petersgatan i Helsingfors.
Om Jurmo: En helhet bestående av människorna och landskapet och hur de hör ihop.
Om Kuba: Sol, värme och fina människor.
Om dragspel: Svårt och fint instrument.
Om Aspö-Erik: Fenomenal musik och musiker med stort M.
Om Kameran: Ett verktyg att dokumentera det vi ser.
Den 8 januari ger Kirves ut sin fotobok ”Vardagens ljus”. Boken innehåller bilder från bullriga gator och stilla ögonblick, glada händelser och avstannade stunder och naturligtvis bilder från Åbolands karga ytterskärgård.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.