Tillbaka till diskbänken!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag ligger på soffan en vardagskväll.
För några år sedan var det otänkbart. Jag minns den oupphörliga brådskan: mata, klä på, förutse, red upp, skjutsa, hämta, leta reda på.
Under de värsta småbarnsåren hände det sig att man läste nån kolumnist som skrev: Lyssna på din kropp! Vila när kroppen säger till!
Jag skulle mest ha haft lust att ge kolumnisten en rak höger.
Skulle jag ha lyssnat på min kropp skulle barnen blivit kvar på dagis och tvättberget skulle ha sprängt taket.
På 1960-talet talade man inom konst och litteratur om diskbänksrealism – en analogi till det vardagsnära och oromantiska arbetet.
Hela den efterkrigstida välfärden har byggts upp med realpolitiska handlingar som skall förbättra vår vardag: från arbetstidslagstiftning till grundskola och folkpension.
Man lyssnade till samhällets kropp: Det behövs gratis skolmat för att barnen ska orka. Det behövs föräldraledighet för att mammorna (och senare papporna) ska orka. Det behövs folkpension och förebyggande vård för att de äldre ska klara sig.
Idag hörs det allt mindre om diskbänksrealismen.
Istället får livscoacher och tv-terapeuter allt mer utrymme.
Självhjälpsexperterna tar över på allt fler områden – och samhället tycks lyssna.
Stress och konflikter på arbetsplatserna ”löses” idag allt oftare genom att erbjuda meditationsövningar eller avslappning
Käppjumpa, må bra-dagar och föreläsningar av en inkallad självhjälpsexpert har blivit ett surrogat för strukturella förändringar.
Konsultledda organisationsförändringar ska skyla över bristen på behörig personal.
Överbelastade klasslärare eller sjuksköterskor anvisas en kurs i mindfulness.
Föräldrar får råd om livshantering istället för konkret hjälp med disken.
Jag lyssnar förvisso på min kropp. Jag yogar och jumpar och promenerar för att den ska må bra.
Men jag kan inte förbise yttre omständigheter. Om livet går på för höga varv hjälper inte en meditationsövning.
Istället tar jag fram min inre diskbänksrealist och försöker förhandla.
Jag landar ofta på samma sätt som poeten Sonja Åkesson i raderna ur ”Självbiografi”:
Jag sprang ut i den tidiga skymningen/ och ville sträcka handen genom himlen/ men skyndade tillbaka hem/för att inte bränna vid potatisen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.