Tikkakoskigate? Nej.
”Var är hammaren? Nu ska min hårddisk få sig några smällar!”
Det finns faktiskt IT-forum där man ger rådet att slå hårddisken med hammare, för att på så vis förstöra lagrade uppgifter. Därför var det kanske inte helt konstigt att också Helsingin Sanomat-journalisten Laura Halminen försökte sig på detta.
Halminen visste att en förundersökning hade inletts om det som HS hade skrivit om Signalunderrättelsecentret i Tikkakoski. Det innebär att hon rimligtvis också visste att polisen kunde knacka på dörren.
Kanske Halminen ändå borde ha dubbelkollat tipsen hur man ska förstöra en dators hårddisk. Nu började datorn ryka. En smäll som skadade batteriet, kanske?
Så kom brandkåren. Sedan tittade polisen in. De tyckte – inte oväntat, då det förstod vem det handlade om – att fallet var så intressant att informationen gick vidare till en undersökningsledare på Centralkriminalpolisen, som beslutade om husrannsakan.
Frågan är om det beslagtagna materialet ens är intressant. Det kanske faktiskt inte finns material som är kopplat till HS-rapporteringen, så som Halminen säger. Däremot finns det säkert data om nättrafik och hennes kommunikation med andra människor.
Det som skedde låter som det skulle ha tagits ur en agentfilm. Det hela verkar också ha varit något av en slump, en följd av några felriktade hammarslag. Om CKP verkligen hade planerat något, hade de väl också gjort husrannsakan hos Tuomo Pietiläinen, den andra HS-journalisten bakom den uppmärksammade artikeln.
En särskild husrannsakan kan göras om det kan antas att det går att påträffa föremål, egendom, handlingar eller information som har anknytning till det brott som utreds. Maximistraffet för det misstänkta brottet, röjande av statshemlighet, är också så strängt att det möjliggör särskild husrannsakan.
Något domstolsbeslut behövs numera inte heller för en husrannsakan. Juridiskt sett var det alltså inget besynnerligt i det som skedde.
Det som däremot verkar besynnerligt är uppståndelsen kring allt ”hemligt” material om Signalunderrättelsecentret. Det handlar bara om några citat från ett utvecklingsförslag från 2002, några rader från en årsrapport från 2005, ett plock från en slags arbetsklimatkartläggning 2004 och en listning från ett PM om hur ”kunder” prioriteras. Och lite till. Men inget som kan klassas som något avslöjande, utan bara smulor av sådant som för länge sedan stämplats som hemligt – men hopskrivet på ett så intvinnat sätt att det hela känns större än vad det är.
Det som Helsingin Sanomat publicerat kan knappast utgöra en risk för någon. Däremot kan det vara viktigt att hitta ”urläckan”, om en sådan finns. Att tala om risker är ändå att överdriva. Om HS fått tag på dessa urgamla dokument har de för länge sedan arkiverats i alla de länder som har ett intresse av Finland. Den anslutande artikeln om Casa C-295M-signalspaningsplanet var bara en upprepning av det som HS och andra berättat tidigare. Till vissa delar känns HS-dokumenten som extremt föråldrade, som diapresentationen från 2005, med uppmaningen att alla på plats ska ”slå av telefonerna”. Ursäkta? I rum där något hemligt presenteras tillåts mobiltelefoner inte alls. De lämnas utanför. Det visste man nog redan 2005. Borde ha vetat.
Det känns som om de på HS satt med sina dokument och kände frustration över att bäst före-datumet passerat för länge sedan. Tanken var att skriva om signalspaning, men så valde journalisterna att klämma med allt. Det är ju egentligen det som HS-chefredaktören Kaius Niemi säger:
”Vår ursprungliga strävan var inte att överbetona det att vi publicerar hemligstämplade dokument”, säger Niemi i ett öppet brev.
En artikel som uttryckligen hade handlat om signalspaning skulle ha varit en logisk fortsättning på HS rapportering om den integritetsskydds- och dataskyddsutveckling som sker. Medborgarna måste enligt HS få veta vad som händer, konstaterades det också i Slaget efter tolv i går. Reflektionerna kring signalspaning hade kanske gått bättre hem utan alla röda hemlig-stämplar?
Det som HS skrev om är egentligen inte mer än en påminnelse om det som redan gjorts i Sverige: Dr har de haft rätt att läsa våra mejl i tio år. Eftersom en betydande del av Finlands nättrafik går via Sverige har försvarets radioanstalt FRA fri tillgång till allt som löper i kablarna.
Det är det här diskussionen borde handla om. På vilket sätt skiljer sig den planerade finska signalspaningslagen från den svenska lagen – eller andra länders motsvarande? Vad betyder den för integritetsskyddet? Vilka rättigheter ska Försvarsmakten och Skyddspolisen få? Vad kan insamlat material användas till? Nu finns det en risk att hela den här diskussionen döljs i röken från det åsiktsbombardemang som HS nu utsätts för.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.