THL har utvärderat hur vården i Egentliga Finland fungerar – diger rapport nämner knappt tvåspråkigheten
Välfärdsområdet i Egentliga Finland ska om ett drygt år sköta 481 000 invånares social- och hälsovård och det ska inte spela någon roll om du bor i Nagu, Salo eller Lundo.
Den färska utvärderingen av vården 2020 som har gjorts är inte ett direkt underlag för välfärdsområdets uppbyggnad, men ett bakgrundsmaterial.
Det är Institutet för hälsa och välfärd (THL) som har utvärderat hur social- och hälsovårdstjänsterna i Egentliga Finland såg ut 2020, med dess 27 kommuner och 15 anordnare av social- och hälsovårdstjänster.
– 15 anordnare av tjänsterna är väldigt många, då de är 15 utöver sjukvårdsdistriktet och specialomsorgsdistriktet, säger THL:s utvärderingschef Taru Syrjänen som har gjort utvärderingen för Egentliga Finland, men också för Österbotten och Satakunta.
– Här finns dessutom så många olika sätt att ordna tjänster på; att kommunen sköter allt, att kommunen sköter hälsovården men en samkommun socialvården, plus flera andra alternativ.
Grafik: THLVissa köper socialvård från andra kommuner andra ordnar i eget regi
I Egentliga Finland ser Syrjänen en utmaning i arbetet då dessa kommuner och samkommuner (se grafik ovan) jobbar med olika utgångspunkter. Deras arbetssätt och -modeller upphör snart och de ska alla bli ett, det nya välfärdsområdet.
THL:s rapport både plus och minus till landskapets skötsel av social- och hälsovården, men den interna integrationen mellan social- och hälsovården är fortfarande knapphändig och ett av de största bekymren.
– Nu är helheten splittrad, eftersom det finns ett stort antal anordnare av tjänster och en gemensam styrning saknas, säger Syrjänen.
En ansvarskommun är en kommun som producerar tjänster, i något fall allt inom social- och hälsovård, också för andra kommuner än den egna. Sådana är Reso, Lundo, Loimaa och Nystad.
”Förebyggande arbete för att stöda familjer måste få mer resurser”
Barnskyddet är ett annat bekymmer i Egentliga Finland, enligt utvärderingen.
– Det behövs mer satsningar på det förebyggande arbetet bland barn, unga och barnfamiljer. Det är en tydlig signal som också kommer från anordnarna själva i det här området, säger Syrjänen.
Man kan också se det som att när det förebyggande arbetet inte har fått tillräckliga resurser har köerna till barnskyddet vuxit. Kostnaderna för öppenvård inom barnskyddet hörde till de större kostnadsökningarna under fjolåret.
THL/Institutet för hälsa och välfärdEtt landskap som genomsnittet: många äldre, färre barn, knappt sex procent svenskspråkiga
Befolkningsstrukturen i regionen följer i stort sett landets medelnivå (till exempel är andelen personer som fyllt 75 år 10,5 procent), men nativiteten är under landets medelnivå.
Den äldre befolkningens höga andel märks enligt rapporten speciellt i Kimitoön, Pyhäranta och Somero.
I landskapet har 5,7 procent svenska som modersmål, det är något över landets genomsnitt.
– Svenskspråkigas ställning kom mycket starkare fram i diskussionerna med Österbotten, säger Syrjänen som också utvärderat det landskapets vård 2020.
Själva utvärderingen eller rapporten är komplett tvåspråkig, men i den sägs ingenting specifikt om behovet av tvåspråkig eller flerspråkig vård, endast att huvudspråket i regionen är finska.Andelen personer med utländsk bakgrund motsvarar landets medelnivå, och de bor främst i Åbo och Salo.
Samarbetet Åbovården-ÅUCS har förbättrats och sammanslagningen har påbörjats
Pluspoäng får Egentliga Finland bland annat för att främjandet av hälsa och välfärd har framskridit väl och för att kostnaderna för den specialiserade sjukvården har fåtts under kontroll.
Sammanslagningen av Åbo stads tjänster i kardiologi och reumaortopedi med den specialiserade vården (ÅUCS) får ett plus.
Utvärderingen gäller ju 2020, men rapporten noterar också att fysiatri, diatebetestjänster för barn och unga, och ögonsjukdomar sammanslås eller sammanslogs med ÅUCS under 2021.
Att Åbo stads och ÅUCS samarbete utvidgades till andra specialområden bäddar också för en smidigare övergång till ett välfärdsområde.
Svår personalbrist och speciellt i äldreomsorgen
Personaltillgången är däremot ett bekymmer. Våren 2021 fanns det 28 enheter inom social- och hälsovård i Egentliga Finland som inte hade lagstadgad personaldimensionering.
– Personalbristen gäller hela landet. Här märker man ändå en kännbar oro för hur rekryteringen ska lyckas, och det syns inte minst i äldreomsorgen, säger Syrjänen.
De som ordnar tjänsterna försöker lösa problemen med samarbete med studieinrättningar, med vikariepooler och också pensionerad personal utnyttjas så mycket som möjligt.
Personalbristen är oberoende akut i många enheter, och det gäller inte enbart äldreomsorgen men där finns det lagstadgade kravet på bemanningen.
– De framtida social- och hälsovårdsstationerna är större helheter med ett mångsidigt kunnande. Men hur nätverket av stationer och omsorgsenheter byggs upp avgörs av välfärdsområdesfullmäktige, det som väljs i januari, påminner Syrjänen.
Vad då för utvärdering?
Institutet för hälsa och välfärd (THL) har årligen utvärderat ordnandet av social- och hälsovårdstjänsterna i Finland på uppdrag av social- och hälsovårdsministeriet (SHM) sedan 2018.
Den nya lagen om ordnande av social- och hälsovård som trädde i kraft i början av juli 2021 – och är grunden till det vi kallar vårdreformen – gjorde uppgiften lagstadgad.
Förhandlingar mellan ministeriet och välfärdsområdets social- och hälsovårdstjänster förs i dag, 7.12.2021, och då gavs den här utvärderingen offentlighet.
Välfärdsområdet i Egentliga Finland motsvarar sjukvårdsdistriktets upptagningsområde.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.