Kristoffer Nöjd 31.03.2024 04:00

Kör man lite för fort på Västervikvägen i Ekenäs är det lätt att missa. Men det borde inte vara det. Konstnären Georg von Swetliks vitmålade hem och ateljé har jämförts vid en medeltida kyrka eller ett slott. Men hans barnbarn Teresa Munsterhjelm såg det aldrig så som barn. För henne var det ett sommarställe – mormors och morfars stuga.

– Jag var väldigt mycket här som barn. Det var mormors stuga. En självklarhet.

Också att väggarna var fulla av von Swetliks och Teresas far Riggert Munsterhjelms konst var något av en självklarhet.

– Det var först som vuxen jag insåg att det här var något mer än en stuga. Det var då jag började fundera på att ta över huset.

Kristoffer Nöjd

Huset är långt ifrån en spetsvilla. Det kan inte heller liknas vid en herrgård. Men den har något majestätiskt över sig. Också huset är von Swetliks verk. Hans ritningar var detaljerade. Men under byggskedet tog han sig vissa friheter. Bland annat utvidgade han i sin iver huset över på grannens tomt och samtidigt över byagränsen mellan Västervik och Björnböle.

– Till all lycka har grannarna alltid varit välvilligt inställda, säger Teresa.

Efter sin mormor Margareta von Swetliks död 2016 började Teresa göra små ingrepp i huset. Ett av de första åtagandena var att restaurera de över 100 år gamla fönstren som von Swetlik hade återanvänt i sitt bygge i slutet av 70-talet. Teresa har ny hunnit med cirka 50 av totalt 70 fönster.

– Ett helt vansinnigt projekt det också, konstaterar Teresa.

Det har hänt att jag bara velat ge upp eftersom jobbet aldrig tar slut. Men jag har hela tiden varit öppen med att projektet väcker blandade känslor hos mig. Det är ingen överraskning att det går trögt ibland.

Renoveringen av huset har pågått sedan dess och Teresa gissar att det kommer att ta ytterligare två till tre år innan allt är klart.

– Det är inte lätt. Det finns så många speciella lösningar. Det har hänt att jag bara velat ge upp eftersom jobbet aldrig tar slut. Men jag har hela tiden varit öppen med att projektet väcker blandade känslor hos mig. Det är ingen överraskning att det går trögt ibland. Det hjälper att jag inte är så pedant av mig. Jag har mer tålamod än jag har trott.

Teresa känner att hon har ansvar för ett kulturarv.

– Jag inser att min morfars konst måste ges synlighet. Att det är roligt för det mesta är en bonus. Jag har på sätt och vis hittat tillbaka till mina slaviska rötter. Jag har aldrig helt passat in som finlandssvensk eller i finlandssvenska kretsar eller rentav känt mig utanför.

Kristoffer Nöjd

Under samtalet har vi stått på nedre våningen i ateljén. I rummet står en svart flygel. På väggarna hänger vårens och sommarens utställning med Tenala som tema. Här finns flera tavlor med Tenala kyrka som motiv, förevigad i olika tappningar av ljus. En av dem är såld till en italiensk konstsamlare och ska levereras av Teresa själv i april.

– Jag är positivt överraskad att han valde just den här tavlan, ett vintermotiv. Jag sörjer den lite eftersom jag tycker så mycket om den själv, säger Teresa.

Kristoffer Nöjd

Den här tavlan kommer från en privat samling. Teresa och hennes familj har tagit ett beslut att inte sälja av sina tavlor, förutom i vissa specialfall.

– Man säljer inte sitt eget kulturarv. Därför måste huset delvis betala för sig självt genom verksamheten som jag har här.

– Jag måste göra det på mina villkor. Jag kan inte ha öppet som ett vanligt museum. Men jag kommer att ha pop up-öppet och soppdagar med guidning. Jag tar också emot privatbokningar och man kan även komma hit ensam. Sedan får man se hur verksamheten utvecklas i framtiden. Det kan bli fråga om konstföreläsningar. Man har också frågat efter konstkurser. Jag vill ge en kulturell upplevelse. Och det kan vara ett ganska brett begrepp.

Teresa har själv ett nära samarbete med sin far Riggert Munsterhjelm som arbetat för von Swetliks konst sedan 70-talet och nu driver Munsterhjelm Art Center ett par kilometer bort från Ateljé von Sweetlik.

– Det känns fantastiskt att vi kan samarbeta. Många bitar har fallit på plats, säger Teresa.

Kristoffer Nöjd

Georg von Swetlik hann bo i huset i elva år fram till sin död 1991. Men huset blev aldrig helt färdigt.

– Det är lite som Raseborgs Sagrada Família, säger Teresa.

Det gäller i synnerhet övre våningen. Dit tar vi oss via en rustik trappa av tjockt virke. På övre våningen öppnar sig en nästan katedralliknande ateljé. Takhöjden är över sju meter. Från takfönstren flödar ljus över ett bastant trägolv på vilket det står arbetsbänkar, stafflier och tavlor.

Utformningen är inspirerad av ättens stamborg Lichnice i Böhmen.

– Det var morfars sätt att återknyta till sina rötter och det släkten hade förlorat i ryska revolutionen.

Vid det långa matbordet hänger en tavla med temat ”De visa och de fåvitska jungfrurna”.

– Jag ser dem som starka kvinnor med fötterna på jorden. Det är mitt favorittema, säger Teresa.

Tavlan var en beställning av Pojo församling. Ursprungligen var kvinnor nakna, vilket kyrkoherden opponerade sig mot. även då von Swetlik hade försett dem med kläder. Det blev inget av affären.

I huset finns 100-tals tavlor och det har varit ett gissel att få plats för alla. Men det är samtidigt en konstskatt som väntar på att beskådas av fler.

– Det här är inget lyxliv. Men det finns ju en möjlighet att priserna går upp. Man märker att intresset för min morfars verk har ökat under vårt projekt. Men här finns mycket kvar att göra. Om jag väntade tills alla detaljer är färdiga skulle jag inte kunna öppna på flera år. I stället bjuder jag på en sneak peak in i verkligheten här just nu.

Kristoffer Nöjd
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln