ÅU 21.01.2019 18:35

Främlingen är en samhällskritisk komedi. Fr.v. Jerry Wahlforss, Monica Nyman, Samuel Karlsson, Amanda Nyman, Ingemar Raukola och Anders Slotte. Foto: Adrienne Westerback.

Främlingen – en skruvad komedi om blasni
av Larry Shue
Översättning: Göran O. Eriksson
Regi: Arn-Henrik Blomqvist
Scenografi och dräkt: Mimmi Resman
Ljusdesign: Antti Niitemaa
Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori
Maskdesign: Sabina Segerström
I rollerna: Bror Österlund, Jerry Wahlforss, Monica Nyman, Ingemar Raukola, Amanda Nyman, Anders Slotte, Samuel Karlsson, Niklas Grönholm, Keijo Järvinen
ÅST:s premiär på Tryckeri-teatern i Karis 17.1.

”The Foreigner” blev Larry Shues mest kända pjäs, och den har regelbundet spelats sedan 1980-talet. Hos oss har den satts upp på båda språken i snart sagt alla regioner. På ÅST spelas den för andra gången, första gången skedde 1989 under titeln ”Kom igen, Charlie!”.
Nu heter den ”Främlingen” och har en egen kryptisk undertitel som man kan tolka efter bästa förmåga efter att ha sett föreställningen. Annars är stoffet rätt rakt på sak, som det är i komedier. Regin är av Arn-Henrik Blomqvist.
”Främlingen” är släkt med farsen, men har också inslag av klassisk komisk tevesåpa, modell 1900-tal, där gestalterna förväntades ha ett eget spelrum i förhållande till intrigen, som ofta krumbuktade sig vildsint.
Det här fria spelrummet har man odlat i ÅST:s uppsättning och det ger en känsla av kontakt och spontanitet som i den tajt intrig- och tajmingbundna farsen ofta är en bristvara.
”Främlingen” har sagts handla om främlingsfientlighet och rädsla för det annorlunda. Man kunde också säga att den visar två sätt att bemöta andra på, individuellt eller samhälleligt: med aggression eller med accepterande.
Huvudpersonen Charlie Baker hamnar i en liten håla i Georgia, dit hans vän Froggy, en militär av hyfsad grad, tillika sprängningsexpert, tagit med honom. Froggy har ett jobbuppdrag, Charlie behöver komma bort från sitt trista privatliv. Charlie är introvert och utmattad och Froggy föreslår att han ska låtsas att han inte kan språket inför de andra på värdshuset han parkeras i.
Först vill Charlie inte, men sen råkar det ändå bli så, och han får spela rollen av främlingen, som man talar över huvudet på, anförtror det mest privata och överhöljer med välvilja – eller hotfullheter. Charlie kommer småningom en konspiration på spåren. Krafter som står nära Klanen tänker ta över huset och göra det till högkvarter.
För trettio år sedan var Lasse Fagerström självskriven i huvudrollen. Nu är det Jerry Wahlforss tur. Han har en plastisk och mimisk precision som gör att han behärskar de tysta partier han ska medverka i till fullo, till virtuositet, kan man säga.
Småningom ”lär” han sig några ord och börjar kommunicera också verbalt. Den som vill undervisa honom är Ellard Simms, en kille som bor på värdshuset, och som tillsammans med sin syster Catherine är arvtagare till en stor summa pengar. Han anses dock inte vara kapabel att ta emot arvet, på grund av en lite dunkel funktionsvariation. Värdshusets ägare, Betty, säger krasst att han är efterbliven.
Ellards roll har ofta setts som den andra huvudrollen. Nu innehas den av Samuel Karlsson, som mer än handikappet poängterar nyfikenheten och viljan att göra sociala ansträngningar.
Hans Ellard är rörande, inte för att den är en tolkning av en person med funktionshinder utan för att den representerar ett förhållningssätt till omvärlden. Samspelet mellan Karlsson och Wahlforss är rätt igenom föreställningens röda tråd och värmekälla.
I föreställningen för trettio år sedan medverkade också Monica Nyman, då som Catherine Simms, den unga arvtagerskan. Nu är hon värdshusinnehavarinnan, trött och illusionslös. När pjäsen börjar och hon tar emot sin gamla vän Froggy är hon ett studium av en som inte hoppas mycket av sin framtid, hennes allmänna stökande och fotarbete avslöjar det innan hon ens öppnat munnen.
Avslöjande är också hennes kläder. Mimmi Resman har gjort scenografin, en detaljerat sunkig salong i ett etablissemang som sett bättre dagar, och hon har också skapat dräkterna. I andra akt då Betty lever upp får hon ta på sig mer levnadsglada plagg. Och Charlie får en röd slipover.
Amanda Nyman som gör Catherine, en välbeställd men ändå utsatt och framför allt uttråkad ung kvinna, får ta sats i sin roll i ett par extravaganta boots. Men Anders Slotte som är den råa, hårt spända rasisten Owen med allehanda ont i sinnet, får vara instängd i en gråblå kostym som bara nödtorftigt döljer några bryska tatueringar. Ingemar Raukolas pastor David, är också en riktig luring, genomgående iklädd sin prästkrage.
Att spela utifrån dräkten kan fungera hur bra som helst, det blir liksom en signatur. Och att dräkten är av betydelse fattar man senast när några Ku Klux Klan-medlemmar träder in i full mundering. Det är ett skrämmande ögonblick, en konfrontation med publiken. Det varar inte länge dock, för själva genren förutsätter att de blir chikanerade och bortkörda.
Bror Österlunds kostym – han är Froggy – pekar också med hela handen. När han först kommer in har han på sig uniformen med alla prestationerna markerade på bringan, då är spelstilen mer återhållsam. Senare har han en mer operativ utstyrsel. Kommer han åt att spränga? Svar: ja, det gör han.
Det visuella är njutbart i ”Främlingen” och samspelet har en visuell dimension, förstås. Avgörande roll har ändå det verbala. Larry Shue var förtjust i påhittade språk, och Charlie får uppfinna en rotvälska när de övriga i sin välvilja pumpar honom på frågor om modersmål, bland annat ogrannlaga som man kan fråga en invandrad främling om.
I andra akt drar han på begäran en lång och intensiv historia på sitt språk, vindlingarna kring det är en blandning av satir och rent kaos. Hur länge sådant ska räcka på en scen kan väl vara en smaksak, sen kommer i alla fall sista striden, som hanteras handfast enligt planen, och som fullt ut är ett ställningstagande. ”Främlingen” är en fars som har ryggrad.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln