Robin Sjöstrand 19.09.2022 07:00

– Där det finns människor finns det konflikter, säger Åbo Svenska Teaters blivande chef Kira-Emmi Pohtokari , där hon sitter vid ett bord i teaterns café och reflekterar över sitt kommande jobb.

Som chef är det vardag att handskas med konflikter, och som chef över en teater sker det dessutom i en bransch som allt mer öppet luftar de missförhållanden som råder. Men Pohtokari räds inte det ansvaret som rollen medför. Tvärtom.

– Jag tycker faktiskt om möjligheten att kunna försöka få lösa konflikter mellan människor. Min utgångspunkt är att det är viktigt med klara strukturer. Jämställdhetsplaner är inte för syns skull, utan de finns till för att användas – men det måste vara tydligt vad som gäller.

– Men lika viktigt är det att anställda vågar säga till om de känner att det finns ett missförhållande, att de kan lita på att jag tar tag i det.

Blev inte teaterchef över en natt

Men vi går händelserna i förväg. Egentligen är vi här för att tala om hur Pohtokari ser på sin framtid som teaterchef för Finlands äldsta teaterhus, och vad publiken kan förvänta sig när hon tar över.

För den som inte känner till personen Kira-Emmi Pohtokari (Kira uttalas svenskt, med långt i, om någon undrar) så inleder vi med en presentation:

– Jag fyllde just 37 och är utbildad skådis, men det var alltid klart att jag ville jobba med musik, teater och konst. Redan tidigt hade jag ett intresse för helheten i en produktion, som kanske inte alla har, säger hon.

Även om hon nu för första gången får jobba som teaterchef, så har det funnits ett tydligt mönster i hennes karriär om att det är just helheten som hon är speciellt intresserad av.

– Jag fick inte tanken att bli teaterchef över en natt. Mitt första jobb inom teatern var som regiassistent för Teater Viirus, och efter det blev jag en aktiv och seriös amatör i Studentteatern i Helsingfors. Sedan dess har jag jobbat som pedagog, arbetsledare och regissör, och dessutom haft förtroendeuppdrag inom teater på flera håll.

Och så har hon utbildat sig till och jobbat som skådespelare förstås. Allt det här ser hon nu som en bra bakgrund för att kunna ta sig an teaterchefskapet och samtidigt det konstnärliga ledarskapet för ÅST.

– Teatern är en väldigt stor del av min identitet.

Enligt Pohtokari är det viktigt för henne att komma ihåg att det inte är så för alla, det där med att teatern är en del av identiteten. För de flesta är teater bara en stunds underhållning, och det är helt okej – det ska vara så.

– Jag tycker det är fint när de personerna sedan blir begeistrade, när de får någon upplevelse som berör dem. Det gör inget att den är kort, men det är fint ändå.

Finns det risk för navelskåderi i teaterbranschen, att man glömmer att alla inte är lika insnöade som man själv?

– Det finns risk för navelskåderi i alla branscher. Livet som en människa lever är ganska litet.

Här kommer vi också in på en diskussion som är ständigt närvarande på många teatrar. Om man ska rikta in sig på publikfriande mastodontverk eller högkulturella konstnärliga uttryck för en begränsad målgrupp. Det självklara svaret är förstås att det inte behöver vara antingen eller, och Pohtokari föreslår en delad lösning.

– En teater mår bra av att kunna bjuda både på underhållning som är lätt att ta till sig och scenkonst som kräver mera av åskådaren. Men jag tycker också att man ibland – inte alltid! – kan kombinera de två. Underhållning som också bjuder till eftertanke på något plan.

– Det viktigaste är att man är ärlig med vad man vill göra och att man står bakom de besluten. Det ska märkas på scen vad det är man vill åstadkomma.

Robin Sjöstrand

Pohtokari konstaterar att det ännu är för tidigt att säga vad hennes konstnärliga ledarskap kommer att innebära för pjäsutbudet i framtiden, men erkänner att en orsak till varför hon drogs till Åbo Svenska Teater är teaterns musikaltradition.

– Musikteater ligger nära mitt hjärta, men det är långt ifrån det enda som gör det. Jag har dessutom mycket nytt att lära mig och det är de som jobbar här som är experterna, så jag får lyssna på dem. Men det jag för med mig är att jag är mån om att man ska få drömma när det gäller teater.

Och om du får drömma, vad blir det då?

– I det här skedet kan jag inte säga något konkret, men får jag drömma så skulle jag vilja nå unga. Det finns ett tydligt glapp mellan barnteater och vuxenteater som borde gå att överbrygga. Vi talar om pjäser både med, om och för unga. Till exempel Sverige är betydligt bättre än vi när det gäller ungdomsteater.

Vem ska ha tillgång till konsten?

En annan sak som har diskuterats mycket under den pågående inflationen är kostnaden för att gå på teater. Pohtokari säger att hon själv har tänkt på saken mycket.

– Jag kommer från ett tvåspråkigt medelklasshem. Vi hade det inte dåligt ställt, men jag har ändå fått lära mig pengars värde, och jag tycker att vi åtminstone måste vara medvetna om att det finns folk som kanske inte har råd att gå på teater.

– I teaterbranchen går man ofta på andra produktioner med branchbiljetter och det betyder att det inte är dyrt att gå på teater. Det gör också att man lätt blir blind för att det kan kosta ganska mycket för vanliga människor.

Däremot måste det förstås finnas en balans till vad man erbjuder.

– Det finns ju också en orsak att stora produktioner kostar – det är ett dyrt maskineri att sätta upp en stor musikal. Det blir en konstant avvägning när man ska förhålla sig till för vem konsten är tillgänglig.

En annan sak som går att fundera på är vem det är som står på scenen, menar Pohtokari.

– Ska vi alltid höra rikssvenska eller finsk brytning i våra största musikaler? Det kan absolut vara så att svaret är ja, men då måste det åtminstone vara ett medvetet val. Men man kan också argumentera för att de finlandssvenska teatrarna ska vara ett forum för finlandssvenska skådisar – också när det gäller musikaler.

”Kan inte säga ja till alla”

Pohtokari kommer själv troligen att med jämna mellanrum stå på scenen eller regissera på ÅST.

– Det är ett sätt att hålla kontakten till jobbet, att fortfarande kunna se teatern ur skådespelarens eller regissörens ögon – att se var problemen ligger ur ett annat perspektiv.

Och där kommer vi tillbaka till konflikterna, och att vara en del av maskineriet kring lösningen.

– Man ska komma ihåg att människor är olika. Bara för att någon är svår att jobba med betyder det inte att den är vidrig som person, det är två olika saker.

Hon säger att det inte går att vara alla till lags – man kan inte säga ja till alla. Det viktigaste är att vara sann mot sig själv.

– I maktposition har man alltid möjligheten att bestämma vem som syns och hörs, vem som får utrymme. Men då ska man också kunna ge människor utrymme och de rätta verktygen att blomma.

Pohtokari får frågan om hennes bästa teaterupplevelse.

– Oj, nu blir jag nästan nervös. Jag älskar ju teater och jag är rädd att jag glömmer bort någon. Men Milja Sarkolas Perheenjäsen på Teatteri Takomo gjorde ett stort intryck på mig, och samma med No return på Teater Viirus.

– En annan föreställning som var häftig var när jag såg Hair på Broadway år 2009. Jag hade ju sett musikalen tidigare och tyckte om musiken och så, men när jag upplevde pjäsen så att säga på hemmaplan kändes den väldigt förankrat i amerikanarnas historia, så det blev väldigt berörande. En gammal hippie satt bredvid mig i publiken och sjöng med i alla sånger – hela föreställningen slutade med att publiken stod med på scenen och sjöng!

Mest av allt säger Pohtokari att hon gillar kontraster och att hon älskar att bli överraskad.

– Det är det som är så häftigt med teatern. Ena sekunden är den där och sen är den borta.

Robin Sjöstrand
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln