Ann-Christine Snickars 13.05.2022 18:19

”So…” heter en kortpjäs av brittiska teatergruppen Ridiculusmus som gästar Finfringefestivalen 11-14.4. Det är ett litet ord som man kan sätta in som en markerad distansering, eller ”to buy time” som en av scenpersonerna säger.

Det handlar om två medelålders bröder i ett samtal efter att deras mor dött. Hur ska bohaget delas och huset, ska det säljas? Bröderna bor i varsitt land har inte setts på åratal. Hemmasonen skötte den alltmer krävande mamman, den andra brodern… ja, vad sysslar han egentligen med?

Skådespelarna, David Woods och Jon Haynes, håller sina positioner föreställningen igenom, de står bakom varsin sirlig ställning och tittar mot publiken genom en rektangulär öppning. Det är effektfullt, man förstår genast att de skajpar. Dialogen blir elektrifierad, intensiv men hyfsat behärskad.

Det är svårt att ryka ihop via skärm. Den ena frågar: Hur kommer det dig att du kom ur skåpet inför vår mamma som var homofob, men inte för mig, som är helt bekväm med det? Då har positioneringarna skett gradvis, till exempel genom ett till synes trivialt prat om frukostvanor.

Pjäsen var tänkt att spegla stora skilsmässor och meningsskiljaktigheter. Till exempel Brexit. Sen kom Covid med ett nytt spår. Pjäsen repeterades över Zoom och det är först nu som skådespelarna träffar publiken – och varandra – igen. Det är en fantastisk känsla, säger de efter föreställningen till åskådarna i Studion på ÅST.

Ridiculusmus

Metod 21/45

En helt annan arbetsmetod har ensemblen bakom ”21/45 – Dramatic Entrances: Immigrant Tales Just in Time”. Metoden heter just 21/45 och den senare siffran står för föreställningens längd, som är tre kvart. När tiden är ute avblåses den obönhörligt. Programmet består av tjugoen scener och publiken väljer (genom högljudda rop) i vilken ordning de framförs.

I USA där genren utvecklats har den blivit ett sätt att lyfta fram viktiga frågor på ett närgånget men opretentiöst sätt. Nu handlar det om immigrantskap i Finland, om möten med Migri, om kulturkrockar, fördomar och misstänksamhet och komiska drag hos finländare. Stilarna varierar från antikt drama till musikal.

Föreställningen får en speciell dimension av att alla roller spelas av vita Finländare (studerande vid Konstakademin i Åbo och Åbo Akademi), som talar engelska och föreställer olika nationaliteter. I diskussionen efteråt säger regissören Peter Friedrich (som för tillfället är gästande professor vid Åbo akademi) att föreställningen alltid avspeglar de förutsättningar den har där den föds.

I andra länder har man inte den kontakt till själva teateruttrycket och teaterformen som man har i Finland som är otroligt teatertätt i jämförelse med till exempel i Irak, där Friedrich också arbetat. 21/45 vill skapa en så intensiv publikkontakt som möjligt, möjliggöra ett medskapande och en känsla av gemenskap.

Allt stoff är autentiskt, bygger på verkliga upplevelser och berättelser av immigranter i Åbotrakten uppfångade av olika aktörer. Friedrich nämner sammanslutningen We See You, som också har en stark Åboförankring.

Korta föreställningar

Finfringes nish är korta föreställningar som kan ses oberoende av språkkunskaper. De lockar också en annan publik än institutionsteatrarnas stora uppsättningar. Utbudet varierar stort, sträcker sig från skojfrisk gatuperformans och stand up till expressiv dans, clownföreställningar och cirkus. Traditionell teater med dialog och tydliga scenpersoner erbjuds också.

Lördagen är Finfringes klimax med ett tiotal föreställningar, t ex teatergruppen Ridiculusmus föreställning som kommenterades ovan, men också Red Nose Companys prisbelönta ”Babylon” som frejdigt attackerar könsmaktsstrukturer, eller en monolog om Hedy Lamarr , som inte bara var glamorös Hollywoodstjärna utan också gjorde en omistlig insats inom modern teknologi.

Åbo är en dansstad och gästande dansföreställningar har dragningskraft. Lördagens dansproduktion, I ÅST:s Studio heter ”Eventually” och har sitt ursprung i Nederländerna. Utlovas en intensiv helhet av ljus, rörelse och levande musik.

Dansföreställningen ”Eternal Return”, producerad av Helsingforsbaserade Thar Be Dragons, hade två föreställningar i veckan, en starkt visuell och sårigt känslig föreställning om kropp och tid och huruvida man kan betrakta sig själv genom minnen eller tänkta, rumsliga perspektiv. Det var egendomligt uppslukande, huvudrollsinnehavaren Annamari Keskinen fick en att reflektera över sig själv som gengångare. Låter utmanande, var samtidigt särdeles upplivande.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln