Ann-Christine Snickars 18.05.2021 11:46

Det är en lättnad när personen föder fram sig själv, kläcks som en fågelunge. Nakenheten i födelseögonblicket är en erfarenhet som garanterat är gemensam.

Föreställningen ”Avvikelse – ett rituellt solo” av och med Janna Haavisto är en dansföreställning som är berättande utan att göra anspråk på en historia, det är kroppen själv som talar.

Den går på ganska jämnt en timme och lutar som en hel del koreografisk scenkonst också mot performans och bildkonst.

Att se den på konstmuseum – som i dag ofta har studior för material utanför målningarna – skulle fungera fint.

Ljussättningen och fondprojektionen spelar en viktig roll, de är att tolka som medspelare, inte alltid barmhärtiga. När publiken kommer in och sätter sig i en halvcirkel är scenen lagd i skymning och rummet tyst. Var och en får egna hörlurar, det bidrar till en meditativ känsla av avskildhet.

Det som först hörs är liksom kroppens egen musik, suset och rytmen i blodomloppet, tolkade av instrument.

Dansaren är ännu i princip ofödd, finns inuti en latexbubbla som påminner om en fostersäck. Den är både skydd och fängelse och hinnan är halvt genomskinlig: kondensen som bildas innanför ger möjlighet att stryka fram dramatiska spår.

Man blir ganska tagen och oroad av det. Det är en lättnad när personen föder fram sig själv, kläcks som en fågelunge.
Nakenheten i födelseögonblicket är en erfarenhet som garanterat är gemensam. Några i den lilla publiken ser ut som om de ville räcka ut sin hand mot den som stiger fram, en instinkt som också är delad.

För kroppen-ute-i-världen blir läget allt mer pockande, rörelserna kämpande, som paroxysmer. Bål och armar arbetar, fötterna kommer ingen vart.

Det projicerat visuella återger rörelserna överlappande, men bara nästan. Den här sekvensen, där kroppen förhåller sig till, och kämpar med, sin utsträckning och sina konturer känns som den dramatiskt mest övertygande.

Uppbyggnaden liknar ett musikstycke med olika satser. Ett lugnare tempo tar vid när en låda, diskret parkerad i fonden dras in.

Den har åskådaren hunnit spinna tankar kring, kanske finns där någonting att klä sig med.

Jussi Virkkumaa

Svaret på det kan vara ja och nej och kanske. Tempot är långsamt nu, och om det stoff som kroppen smörjer in sig med är renande eller smutsigt är en tolkningsfråga.

Scenpersonen har i alla fall blivit en mer särskild individ, med tydligare val och handlingar.

Till slut avskiljer hon (nakenheten säger ”hon” men själva dramat säger ”människa”) sig från skeendet genom att ta på sig en dräkt och sluta sig inom sig själv.

Den avslutande satsen inbegriper publiken, konstnären ansluter sig till oss.

Det är en vacker gest. I fonden återkommer inledningens abstrakta rörliga form som påminner om en havsanemon, och de små LED-lamporna som var och en fått att förvalta får det sista av uppmärksamheten. Rörelsen upphör, ett lugn breder ut sig, inga applåder behövs. Publiken får själv avgöra när det är tid att stiga upp och gå.

”Avvikelse” gavs tre gånger under TEHDAS Teatteris festival ”Bodybuilding” som gav live- och virtuella föreställningar 13–16.5. De närmaste planerna för den är att turnera.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln