Ann-Christine Snickars 06.02.2022 10:00

För att sätta upp Peter Shaffers drygt fyrtioåriga pjäs” Amadeus” behöver man två lyskraftiga skådespelare.

Stadsteatern har hittat Santtu Karvonen, för landsortspubliken känd från film och teve, för rollen som tonsättaren Antonio Salieri som blir besatt av Mozart, drabbad av en osläcklig avund.

Wolfgang Amadeus Mozart gestaltas av Mira Lopperi, som tidigare setts på Stadsteatern i en lyckad roll i en pjäs om en vilsen tonårskille. Där presterade han största möjliga inlevelse. Samma gäller nu. Men fastän pjäsen kretsar mer kring en idé om genialitet och medelmåttighet och ser ut att ösa all sin energi ur motsättningen, behövs också en kontext. Här är den det österrikiska hovet, de musikaliska rådgivarna, operan, publiken, en hustru (särskilt Mozarts).

Uppsättningen klarar sig med inalles ett knappt dussin skådespelare. Publiken är också sen länge van med att någon, som till exempel Stefan Karlsson nu, med den äran klarar av ett halvdussin olika gestalter. Man njuter av att se Ulla Reinikainen som den fåfänga kejsar Josef II, som säger till Mozart att hans musik innehåller ”för många noter”, och sen upptäcka henne i scenen (som är en höjdpunkt) där fler och fler Mozartgestalter väller in i en övertygande bild av hur Mozart helt börjat styra Salieris fantasivärld.

”Amadeus” har sedan den först sattes upp 1979 passerat västerlandets alla större teaterscener, för att inte tala om biografer; en av 80-talets mest omtalade filmer var Milos Formans ”Amadeus”, som fick massvis med Oscars och som utan vidare influerat senare scenversioner. Men dagens teater har inte mage att göra Mozarts hustru Constanze till den urringade fnitterpåse hon ofta varit. Linda Hämäläinen ger henne en avsevärd stadga, det är till fördel för föreställningen.

Mycket har hänt på teatrarna under 2000-talet och så här dialogstinna pjäser brukar bli föremål för ganska mycket strykningar. I stället kan man operera mycket friare med det visuella. Ordet behöver inte vara det dominerande berättarelementet.

Föreställningen tillåter sig också att ta ut svängarna visuellt, till exempel rulla ut en golfgreen mitt i det kejserliga hovet och låta tonsättarna demonstrera sina framgångar där. I inledningen presenteras personerna på en snabbt arrangerad upphöjd cat walk. Det är lyckat, men ibland driver de visuella detaljerna för långt ifrån sammanhanget, fäller in en ironi där den inte behövs.

Stadsteaterns ”Amadeus”, som regisserats av Tuomas Parkkinen, som har stor kännedom om opera (och står bakom librettot till ”Tom of Finland” som gick på Logomo för fem år sedan), är starkast i de scener som utspelar sig mellan Salieri och Mozart där de är avvaktande och nyfikna på varandra, eller mot upplösningen, där Salieri till det yttre manifesterat sig som vän, men planerar att förgöra sin konkurrent.

Då blir man tagen av vad allt som försiggår i deras inre, och Karvonens Salieri får utrymme för det skådespeleri han är mäktig och kan lämna den ganska fyrkantiga berättarrollen som han annars är hänvisad till. Pjäsen framstår faktiskt i dag som ofantligt pratig, och upphör med det först mot slutet när dödsmässans allvar och Mozart, sjuk och i upplösningstillstånd, tar över uppmärksamheten.

Mozarts musik bara glimtar fram, något annat är inte att vänta sig, men föreställningen ger ganska ljuvliga hastiga inblickar särskilt i ”Figaros bröllop” och ”Trollflöjten”. Peter Shaffer sa på sin tid att en aspekt av ”Amadeus” är hur svårt det är att få upp allmänhetens ögon för något nytt och genialt, den vevar på i gamla hjulspår.

Hur sant det är må var tid själv granska. Men Salieri i sin dystra avund är ändå konstnär och yrkesman, han hör direkt att Mozart är strålande. Med tanke på den kompetensen blir hans bottenlösa avund (som är ohistoriskt, i själva verket uppskattade tonsättarna varandra) en aning krockskadad.

Nyfikenheten på det nya tystar i vissa ögonblick egenintresset. Salieri vinglar till. Det är spännande när sådant glimtar fram. Den sista scenen där Salieri tar farväl – pjäsens ram är ju hans allra sista kväll, där han tänker bikta sitt liv för oss – där han omfamnar medelmåttigheten och ger den syndernas förlåtelse, blir i alla fall lite slak i ljuset av all förnumstig självhjälpslitteratur som uppmanar en att acceptera det mediokra och visa sig själv barmhärtighet.

Vilka tror vi riktigt att vi är? Det finns ju spår av hybris i all slags självhävdelse. I den här pjäsen är det också Mozart som får stjäla uppmärksamheten. Miro Lopperis Wolfgang Amadeus är säker och osäker, gränslös, alltid i rörelse. Han har ett sätt att fingra lite nervöst på byxlinningen om han nångång måste stå stilla.

I en scen börjar han bullersamt snacka på för att skapa sig ett utrymme, glider steglöst in i ett glödande resonemang om komposition. Då tystnar allt omkring honom. Hans karisma räcker också till de stillsammare scenerna.

Hur döden kommer tyst och obönhörligt, det gestaltar han så man inte kan slita ögonen från ifrån det. Det är skakande. Och suveränt.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln