Tanken får man bidra med själv
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vaknade av välbekanta ljud från köket, det fanns inget skyndapå med rutiner och skolväska för det var julafton. Jag fick frukost på sängen, den var lite svårmanövrerad för det var varmt under täcket och jag ville stanna där. Mamma hade inte nänts väcka genom att slamra med kakelugnen, så rummet var lite kylslaget.
Sen skrev jag kanske namn på julklapparna jag ordnat med. Hade jag virkat en grytlapp? Troligen inte. Men jag hängde efter mamma när vi tog fram bättre porslinet och dukade. Bäst tyckte jag om det rostfria serveringsfatet som var som en rund spegel och kunde användas som en äventyrsmaskin. Man tittade ner i det, gick från rum till rum och hisnade vid trösklarna – där såg man en avgrund. Den som prövat vet vad jag talar om.
Det fanns reservlampor till de elektriska julgransljusen, så slingan brukade fås att lysa när knopparna som tröttnat under förvaringen var identifierade och utbytta. Proceduren brukade ta en stund. Julgransljusen var ett team med hög samhörighet, om en knopp inte orkade lyste ingen alls.
Jag fick lov att slippa äta lutfisk och ta bara vitsås och kryddpeppar till potatisen. Tant A och tant H anlände. De var ett par, jag vet inte när jag började förstå det. Orten där vi bodde hade inget ord för sådant, om det avslöjade rädsla eller acceptans är svårt att veta. Jag gissar ändå att en del kanske pratade – i mindre smickrande vändningar.
Om sånt nådde tant A:s öron, blev det kanske surt för den som babblat. Tant A var gjord av diamant och stål och hade ett yrke som gjorde att ortsbornas väl och ve kunde bero på hennes omdöme. Tant H var himla snäll. Tillsammans var de mina gudmödrar och de var hos oss varje jul.
Julkorten vi fick hade nästan alltid ett särskilt julmärke som kändes igen på det röda dubbelkorset. Intäkterna gick till hjälp för barn i tuberkulosdrabbade familjer. Nästan alla familjer hade minnen av tub och kunde namnet på sanatorierna som varit aktuella i släkten. Till all lycka var mycket av det minnen nu.
Jag var calmettevaccinerad, kommer ihåg hur det gick till. Man blev ympad med det framtagna ämnet och sen skulle det synas en reaktion när plåstret revs av. Det fanns en ängslan kring det. Poliovaccinationer var lika viktiga. Det gick historier kring polion, att man kunde få den om man lekte i nerfallna höstlöv. Kanske var det bara en påminnelse om att vara alert.
Det måste ha varit tant A som skötte vaccinationerna. Hon var hälsosyster. Hälsosystrarna var en del av den människonära och effektiva hälsovården. Jag är grymt imponerad av den. När vi snart ska rösta om en hälso- och sjukvårdsreform som vi inte har någon riktigt klar bild av, hoppas jag vi ägnar utvecklingen fram till nu en tanke. Nu lever vi i en annan värld, men hur medborgarnas sjukdom och hälsa hanteras är fortfarande prio ett.
Fem dagar före julen 2021 får jag tredje sprutan mot viruset. Han som ger den måtte ha tio fingrar på var hand för desinficeringen, sticket och plåstret tycks gå i en enda rörelse. Lika snabbt går influensavaccinet in i andra armen. Kollegan som bokför allt på skärmen har ett leende som går genom masken. Det är inte för bråttom för ett ”God jul!”
Att räknas och att bli omhändertagen – känslan är helt avgörande. Alla kommer inte i närheten av den. Julen kan bli en övning, tillfälle för var och en att inympa ett inkluderande. Iscensättning och rekvisita går att köpa, men själva tanken måste man bidra med själv.
God jul!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.