ÅU 18.01.2019 09:06

Åbo filharmoniker. Bilden är från ett annat tillfälle. Foto: Seilo Ristimäki

Bra sjunget trots snabbt inhopp

Johanna Rusanen-Kartano skulle tolka ”Vier letzte Lieder” men hade insjuknat, varför Helena Juntunen sjöng dessa underbara sånger och överraskande behärskat och kunnigt, fast hon hade fått hoppa in i senaste laget. Där var orsaken till att Juntunen blev tvungen att sjunga efter noter, men det förminskade inte hennes lyckade version ett dugg.
Hennes slanka och vackra ton med lämpligt vibrato passade faktiskt utmärkt för denna slingrande musik, där Strauss i orkestern besöker främmande tonarters ackord och därmed modulerar i hög grad.
Juntunen verkade vara helt bekant med denna musik, och hon har ju en gedigen erfarenhet av musik av mycket olika slag. Detta stiliga verk skrevs 1948, ett år före tonsättarens död. Det är svårt att peka ut vad som klingade bäst: ”Vår”, ”September”, ”Vid sängdags” eller ”Aftonrodnad”, de har alla fyra sin säregna charm.
En svårighet varseblev man: det var ganska kämpigt för Helena Juntunen att ständigt höras över orkestern som för det mesta spelar rätt ljudligt i sångerna. Men det mesta hördes ändå ganska bra, fast själva orden var svåra att uppfatta.

Man förstår att ”Rosenkavaljeren” har etsat in sig i många människors sinnen

Efter pausen följde ”Don Juan” (1888), symfonisk dikt. Inledningen är synnerligen extrovert och skildrar bra hjältens erövringars vällust, medan ett senare avsnitt tycks handla om senare, mindre lyckosamma skeden; men till slut återkommer den glättiga musiken med buller och bång. Trots att blecket ju som vanligt har mycket att spela här, fäste jag mig ändå speciellt vid träblåsarnas noggranna arbete.
Märkligt nog gjorde jag samma iakttagelse vis à vis träblåsarna som i verket före, men ”Rosenkavaljer-sviten” ur nämnda opera (1911) klingar ändå helt annorlunda än något av kvällens övriga verk. Visserligen förekommer ideligen moduleringar också här, men grundtonen är en annan.
Operan handlar om 1700-talet och på så vis är förstås de sneda wienervalsavsnitten i hög grad anakronismer. Men man förstår att ”Rosenkavaljeren” har etsat in sig i många människors sinnen, för den är mäkta populär.
Utan större insikt i operans innehåll (trots att i mitt diskotek finns både en komplett opera och ett ymnigt utdrag) får jag väl nöja mig med att konstatera att det för det mesta lät mycket bekant, och att Artur Rodzinskis svitversion inkluderar alla de mest bekanta melodierna och svängningarna.
Filharmonikerna spelade trots den sena timmen med schwung och inlevelse, och alla verkade trivas i musiken. Sviten är nog snudd på alltför lång, men den är också mycket hörvärd.
Det tyckte säkert också den talrika torsdagspubliken, eftersom den applåderade ljudligt och länge efter att verket kommit till slut.
Detta var alltså början av säsongen, men i slutet av säsongen blir det igen Strauss med Segerstam i sin sista roll som chefsdirigent för Åbo filharmoniker. Då uppförs operan ”Salome” i konsertant version, även den på en torsdag med repris följande dag. Men den konserten hör inte till abonnemangsserien; den är helt fristående och har enligt uppgift sålt mycket bra redan nu.

Fyra sista sånger
Symfonikonsert 17.1 i Konserthuset
Åbo filharmoniker
Dir: Leif Segerstam
Sol: Helena Juntunen, sopran
Musik av Richard Strauss (1864-1949)

Ingmar af Hällström

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln