Talkoandan sinar men att bara skylla på unga är inte rätt
Efter närmare tjugo år väljer eldsjälen Calle Storm att lämna Kimitoöns Sjöräddare. Han har gjort sitt som föreningens ordförande, sekreterare, ekonomiansvarig, marknadsförare, undervisare och sponsorfixare (ÅU 20.8). Storm säger att folk inte längre ställer upp på talko, att dagens unga tänker annorlunda, mer på att få än ge.
Samma tongångar hörs på många andra håll. Föreningar, idrottsklubbar, byalag, församlingar och gruppverksamheter som är avhängiga av frivilliga insatser har svårt att locka nya krafter. En del för en tynande tillvaro, andra tvingas lägga ned.
I flera hundra år har frivilligarbete varit en viktig och vacker del av det finska civilsamhället. Till exempel skolmaten, som vi i dag tar för given, uppkom genom talko då eleverna fick sköta om odlingslotter och plocka bär till skolan. Till sist ålade dåvarande skolstyrelsen skolorna att ordna med varm lunch till alla elever, en rätt unik förmån.
Talkoarbete fungerar som ett effektivt kitt för att stärka gemenskapen och bidra till samhället. Nyligen upptogs också talkotraditionen i den nationella förteckningen över levande kulturarv, i enlighet med Unescos konvention om immateriellt kulturarv. När ungdomslokalen renoveras, sommarerrevyn uppförs, äldre tas ut på promenad, en naturstig byggs, gravgården krattas, skidspår dras upp, kaffe kokas och korv grillas – då bygger man något större än det som ögat konkret kan se. Delaktighet ger meningsfullhet i vardagen.
Fortsättningsvis är många lokalsamhällen aktiva. Det ordnas idrotts-, kultur- och musikevenemang, det röjs, byggs och repareras av fri vilja. Se bara på 1700-talskvarnen i Skräbböle i Pargas som i onsdags kunde nyinvigas efter att byalaget Skröbbel-Gåbbana renoverat den med pietet.
Men samhället har förändrats, vår tidsanvändning ändrar och våra behov av socialt umgänge ser annorlunda ut. Tempot är hektiskt i många familjer, det finns en uppsjö av fritidsnöjen att välja mellan och inte minst hänger vi mycket på våra skärmar.
Att talkoarbetet helt håller på att dö ut stämmer ändå inte. Enligt Akuliina Aartolahti, som är intendent på Satakunta museum och har forskat i talkoarbete, är unga ingalunda ointresserade av att engagera sig, men de gör det på ett annat sätt. För dem är det viktigt att träffa kompisar och ha roligt om de ställer upp som volontärer. De ser det inte som talkoarbete och framför allt inte som något slags kulturarv, enligt Aartolahti.
Unga lever visserligen i en mer självcentrerad kultur och vill inte jobba gratis för det gemensamma goda på samma sätt som tidigare generationer, men det gäller också för många andra. Det räcker inte nödvändigtvis längre med en känsla av samhörighet för att talkoarbetet ska kännas givande, utan belöningen ska helst synas i pengar.
Unga är mer selektiva med sina insatser, men samtidigt redo att jobba hårt för det som verkligen intresserar dem. Det kan handla om att arrangera en festival, öppna ett bokkafé eller arbeta för sin idrottsförening. De räds varken ansvar eller långa dagar. Talkotraditionen är alltså inte död. Länge leve talkoandan!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.