Tack och förlåt (som det går att dansa till)
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Ompelukoneita nuo ruottalaiset!” , hörde jag en gång fnysas. Det är tick tack hela tiden, som symaskiner är de!
Men tackandet har till slut kommit till Finland också, på bägge språken.
Den som inte hojtar ett Kiitos! vid avstigning betraktas som en surpuppa av andra busspassagerare.
Tack kan sägas surpuppeaktigt också. I Kiitos! kan man lägga in en sur betoning utan att ta till andra förstärkningar, på svenska får man bygga ut det hela lite. Jag antar att vi alla träffats av en sådan tacksägelse, jag ids inte föreslå några varianter. Man är ur gängorna hela dagen när man fått ett sånt tack.
Lärdomen är att man kan vara oförskämd och samtidigt hävda artighet. Men i verkliga livet är det alltid tonfall och kontext som avgör.
Det finns också ett, som jag tycker, lite nytt tack i omlopp. Det är svar på en annan artighet, nån som säger något fördelaktigt om en annan persons habitus. Då skulle man förr ha sagt Tack för komplimangen! Men nu blir det bara Tack!
Och det hörs emellanåt som en lättad reaktion på bekräftelsen att man levt upp till kravet att se bra ut, i alla fall för ögonblicket.
Offentligt tacktal ska gärna hållas kort, det är bra om man undviker klyschorna i tiden (Vilken resa det har varit!). Å andra sidan kan det vara rörande med verbalt fummel, då verkar den som är i centrum för uppmärksamheten genuint överraskad.
Ibland hörs tacket utan några undertoner alls, då är det som en solstråle.
Jag fick en viss tackskräck i barndomen efter en begravning där äldre släktingar med vänner och bekanta sjöng den obligatoriska tackpsalmen där man tackar för allt hullerombuller, rosor och hopplöshet.
Man brukar sjunga alla verser.
Det skrämde mig så mycket att jag fortfarande gärna går ut ett tag om den psalmen är på programmet, fast jag som vuxen kan få tag i vad som menas. Förlåt!
Förlåt är ordet som smorts och slipats av tiden till en bekvämlighetskonstruktion, eller som nödutgång för dem har en viss makt över andra, men som märker att de kommit ut lite ofördelaktigt. Om någon blivit sårad, då ber jag om ursäkt! Förlåt!
Ett sånt förlåt kan göra såret större (och ibland kan just det vara meningen). Ursäkten som maktspråk, en ganska raffinerad tortyr.
Förlåtelse ger väl den som blivit sårad, frivilligt, för att den som ber om förlåtelse för ett övertramp är uppriktig och vill att relationen ska rehabiliteras.
Jag undrar om det inte är alla självhjälpsböcker och -spalter som rör till det, de talar sällan om ömsesidighet utan går enkelspårigt på om att förlåta (sig själv också, som om det gick hur lätt som helst en vanlig onsdag) och gå vidare med sitt liv (den språkliga bilden låter en se livet som en shoppingkasse).
Förlåtelse som ett bra köp.
Googlar man i sin förvirring på tack och förlåt landar man inte bara i bibel och psalmbok utan också i en liten hög med poplåtar. Kents ”Förlåtelsen” går igång med en rytm som känns som en lite oregelbunden hjärtfrekvens.
En dyster hjärtrytm. ”Jag har alla mina jävla ord / Alla de där stora tomma orden”.
Men artisten Laleh har en låt som är mindre jagcentrerad och heter ”Tack förlåt”. Det är en spontan och troskyldigt prövande text som kristalliserar sig i detta: ”Men det enda man kan vara säker på är tack förlåt”.
Ibland bearbetar man något gammalt klyschigt och förstenat med lite nytt som också kan vara klyschigt, men levande och operativt.
Låttexten går också lite längre: ”Förlåt från alla dom som inte kunde nåt annat / Som inte visste nåt bättre / Får jag säga förlåt från dom ”.
Musikvideon på Youtube är troskyldigt larvig, men trösten går att ta emot. Till exempel för att låten, som alltid hos Laleh, går så bra att dansa till.
Tack, säger jag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.