Fredrika Blomqvist 29.06.2024 10:11

Anna Siironen är född med en synskada som upptäcktes när hon var cirka 2 månader gammal. Vanligtvis rör hon sig med en assistent då hon är ute. Hemma är hon viktig med den egna tiden och att klara sig själv.

– Jag gillade inte att leka ute och andra barn, i synnerhet barn som var yngre än mig, var störande. Jag kan inte tala för alla synskadade men många synskadade från min generation har mest tyckt om att ha äldre vänner, som är cirka 5 år äldre eller så. Jag tyckte barnen förde för mycket ljud och var för livliga, säger Siironen.

Siironen upplever att hon som barn kunde säga saker som man lätt förlät på grund av synskadan. Till exempel berättar hon om en gång då hon sa till två pojkar som hon ansåg väsnades att gå hem. Pojkarna hade snällt gjort som hon sa och lämnat platsen.

– Skulle jag som ett seende barn ha sagt samma sak skulle de ha tagit mer på näsan tror jag. Men eftersom jag var synskadad tyckte de att jag var tuff som sa ifrån och kommenderade dem.

Siironen växte upp i Ingå och gick i vanligt daghem de första åren, men när hon var fem år började hon i en blindskola i Helsingfors.

– Min pappa arbetade i Helsingfors så jag åkte en bit med honom och sedan åkte jag taxi från hans arbete till skolan.

Det var även i blindskolan som Siironen fick sina första vänner. Från årskurs ett och framåt bodde hon på skolans internat några gånger i veckan. Siironen konstaterar att hon under den tiden var mera borta än hemma.

Det fanns en stark samhörighet i skolan i Helsingfors och Siironen trivdes mycket bra där. Förutom vännerna hon fick genom skolan har hon fortfarande kontakt med en av skötarna.

Fredrika Blomqvist

Efter att Siironen var klar från skolan gick hon 2 år i gymnasiet innan hon konstaterade att det inte riktigt var hennes grej.

– Det var tufft att komma från en liten skola och börja gymnasiet i Virkby. Dels var det tufft socialt och dels kunskapsmässigt. Jag kände mig inte direkt mobbad men jag var inte heller en i gänget.

Siironen började istället i de synskadades yrkesskola, Arla institutet i Esbo, där hon direkt kände sig som en i gänget.

Också några år i Lärkkulla hann hon med där hon mest fokuserade på sången. Tack vare tiden på Lärkkulla säger Siironen att hon fick mod till att besöka skolor och berätta om hur det är att vara synskadad.

Elsparkcyklar kan ställa till med besvär

Många av hennes vänner med synskador brukar nämna tillgänglighet när de rör sig utomhus som ett stort problem. Bland annat skyltar på gatan och elsparkcyklar som ligger omkring kan vara besvärliga.

Men eftersom Siironen rör sig med en assistent upplever hon inte det som ett problem på samma sätt. Två gånger i veckan har hon assistenter från ett boende men annars är det den egna assistenten som hon har med sig eller någon av hennes vänner.

En utmaning i vardagen är enligt Siironen att kunna de exakta spelreglerna i olika sociala sammanhang.

– Till exempel då man är på en bjudning med seende måste man ibland veta de exakta spelreglerna så att man inte är för pratsam. Ibland kan jag börja prata för att jag tror att någon pratar med mig när de egentligen pratar med någon annan. Då kan mamma eller kompisen jag har med mig picka mig i sidan och säga att de inte pratade med mig.

Ibland måste man veta de exakta spelreglerna så att man inte är för pratsam.

Anna Siironen

Några nya utmaningar tycker Siironen inte att har uppstått under åren. Ibland kan det vara svårt att vara en i gänget och att göra sådant som seende människor ibland gör som till exempel att se på film.

– Varje tisdag ser vi på film tillsammans på jobbet. Men tecknade filmer som Ice age och action filmer är inget för mig. Jag ser hellre på filmer där de talar mera och gärna där de pratar om sådant som intresserar mig som till exempel musik.

Siironen minns när hon blev bjuden på en Älgfest av en seende vilket hon uppskattade och tyckte var modigt gjort.

– Alla hade kanske inte vågat bjuda med en synskadad. En del på festen kanske sitter och tänker ”vad får hon ut av det här”.

Anna gillar att lyssna på musik och ljudböcker

Siironen berättar även att hon är bra på att dra egna gränser, om någon ber henne följa med på teater eller liknande kan hon fråga vad hon får ut av det och sen funderar noga om det är något hon vill följa med på eller inte.

Något som har förändrats med tiden är människors finkänslighet menar Siironen, men det upplever hon som något positivt.

– Människor är kanske inte längre så där onödigt finkänsliga, utan de vågar säga saker till en och låter en inte vara fast i den egen bubbla.

Bland annat har någon bett henne att inte vara så ”i ljudet” hela tiden utan man ska bete sig så som det förväntas. Det är inte så tokigt att folk säger till en menar Siironen fast man kanske först tycker det är hemskt att bli tillsagd.

I dag arbetar Siironen på en dagsverksamhet i Karis och som rapportör för taltidningen Medlemsbandet och bor i en lägenhet i Karis. På fritiden läser hon och lyssnar på musik. Hon lyssnar både på ljudböcker men läser även de böcker som intresserar och finns tillgängliga i punktskrift.

– Alla böcker finns inte i punktskrift vilket är synd. Men jag brukar fjärrlåna böcker från Sverige och tycker att det funkar bra.

Fredrika Blomqvist
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln