ÅU 10.03.2018 00:08

Geysir
Symfonikonsert to 8.3 i Konserthuset
Åbo filharmoniska orkester
Dir: Daníel Bjarnason
Sol: Víkingur Ólafsson, piano
Benjamin Britten, Daníel Bjarnason, Sebastian Fagerlund,
Dmitrij Sjostakovitj
En nästan fulltalig publik fick vid torsdagskonserten njuta av två utmärkta isländska musiker, den ene pianist och den andre både dirigent och tonsättare.
Trevlig musik, ”Passacaglia” av Benjamin Britten, ur dennes genombrottsverk, operan ”Peter Grimes”. Stycket är taget från andra akten, och de underfundiga variationerna avlöste varann och formade musiken med både ljudliga och tystare byggstenar. Pizzicatot i djupa stråkar som inleder gjorde intryck, vår orkester spelade korrekt och hörvärt alltigenom det korta stycket.
Daníel Bjarnasons pianokonsert, benämnd ”Processions”, visade sig vara utåtriktad och i yttersatserna ganska ljudligt avfattad musik.
Blecket och pianot tävlar om det akustiska utrymmet i början, senare jämnar det ut sig. Tonspråket håller ett slags tonalitet som grund för sig, fast tonerna tar sig friheter överlag. Mellansatsen bjöd på läckra och mera tysta händelser, fast ett mittparti var nog så bullrigt. Jag fick ibland en känsla av att pianots perkussiva sida vänslades med orkesterslagverket i vissa skarpa och höga toner. Finalen höll sig på samma temperaturnivå som första satsen, och musiken klingade grann och riktig ståtlig då och då. Publiken applåderade vilt efteråt. Víkingur Ólafsson visade sig vara en lyhörd och skicklig pianist, även om solistens textur inte kan sägas höra till de svåraste.
Ólafsson tackade för publikens förtjusning med ett elegant extranummer.
Efter pausen fick lyssnarna ta del av Sebastian Fagerlunds orkesterstycke ”Drifts” (2016-2017). Verket kommer att vara det mellersta i en kommande trilogi. Drifts börjar mörkt med djupt liggande instrument, men musiken hasar sig snart upp och hela orkestern involveras. Melodier i egentlig mening finns inte, utan musiken rör sig framåt i stora sjok med nästan alla instrument i funktion. Jag lyssnade gärna på den här musiken men hoppas likväl att de kommande ”ytterverken” skiljer sig en aning från det nu hörda…
Daníels grepp på Dmitrij Sjostakovitjs stiliga första symfoni (f-moll, opus 10) var genomtänkt och lyckat, också i och med att han kunde få musikerna med sig så bra, även utan taktpinne. Den kluriga första satsens händelser hörde till det bästa, så även den mystiskt vackra långsamma satsen som fick ta den tid den behövde. Finalens uppbyggande av den slutliga kulmen skedde också varligt och säkert, och de sista ljudliga takterna fick full effekt.
Daníels och Víkingurs snygga musikprestationer gav mersmak, och man ser gärna en fortsättning följa på det lyckade besöket. En fin konsert.
Ingmar af Hällström

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln